Vilken tur att jag inte är hund
I morse var det minus 30,5 grader utanför vårt köksfönster. Ventilen i sovrummet är täckt med is. Jag ler. Ett kallt sovrum är det bästa jag vet. Det finns de som inte helt delar min uppfattning men det finns ju filtar.
Stort pådrag för i dag skulle SM i vintersimning hållas här i stan. 25 meter fritt, tror jag. Visst hade jag en tanke på att anmäla mig men sen såg jag att man var tvungen att bära mössa så det sket sig, liksom. I stället valde vi att stanna inne och se på vinteridrott på TV. Surprise!!
De alpina åkarna hade masker för ansiktet, skidskyttarna hade rosa och blå grejer för näsan, kinder och örsnibbar. Längdåkarna hade tjocka halskragar uppdragna även över ansiktet och tjocka mössor neddragna över ansiktet så Marit Björgen fick gräva fram sitt segerleende nånstans i skarven. Visst är de tappra?
Men jag såg en helt vanlig människa som också var tapper. Han var ute med sin hund. Kopplet var sträckt som en bogserlina och hunden höll högsta hastighet med husse hängande efter, så gott han kunde. Han skulle nog också ha behövt ansiktsmask för 30 graders kyla blir ju fruktansvärt mycket kallare när man springer i 80 kilometers hastighet.
Tänk, vilken tur att man inte är hund. Eller hundägare - längre. Visst var det mysigt att ha en kompis som hette Pia, Pia II (dålig fantasi), Dossan och Kia. Ludde var ingen kompis, han åt upp sexton mössor på en vinter. Förutom en hel hundkorg till efterrätt. Tanja var inte heller nån bästis. Hon var ögontjänare. Dessutom försökte hon på ett aggressivt sätt få med sig en två meter lång piassavakvast in i en liten hundkoja. Hon hade också som största glädje och fritidsintresse att smyga sig in i mors stora blombänk, stå absolut stilla några sekunder innan hon snurrade som den värsta centrifug runt, runt, åttio varv i sekunden, medan en kaskad av gladiolus och lejongap steg mot himlen. Men hade hon gjort nåt? Inte då. Hennes ögon var oskyldigt bruna och hon förstod inte alls varför vi var så arga.
Jag är glad över att få vara människa, få gå på toaletten inomhus och precis när jag själv vill. Jag får äta den mat som jag själv har bestämt och jag kan gå ut och in som jag behagar. Jag behöver inte ha koppel och jag får skälla på vem jag vill. Jag behöver inte vifta på rumpan och se glad ut när någon har varit ute med soporna och kommit in igen efter en evighet på tre minuter. Så - vad har jag att klaga över? 30,5 grader kallt? Sällan! Inte så länge det är varmt inne. Förutom i sovrummet.
Stort pådrag för i dag skulle SM i vintersimning hållas här i stan. 25 meter fritt, tror jag. Visst hade jag en tanke på att anmäla mig men sen såg jag att man var tvungen att bära mössa så det sket sig, liksom. I stället valde vi att stanna inne och se på vinteridrott på TV. Surprise!!
De alpina åkarna hade masker för ansiktet, skidskyttarna hade rosa och blå grejer för näsan, kinder och örsnibbar. Längdåkarna hade tjocka halskragar uppdragna även över ansiktet och tjocka mössor neddragna över ansiktet så Marit Björgen fick gräva fram sitt segerleende nånstans i skarven. Visst är de tappra?
Men jag såg en helt vanlig människa som också var tapper. Han var ute med sin hund. Kopplet var sträckt som en bogserlina och hunden höll högsta hastighet med husse hängande efter, så gott han kunde. Han skulle nog också ha behövt ansiktsmask för 30 graders kyla blir ju fruktansvärt mycket kallare när man springer i 80 kilometers hastighet.
Tänk, vilken tur att man inte är hund. Eller hundägare - längre. Visst var det mysigt att ha en kompis som hette Pia, Pia II (dålig fantasi), Dossan och Kia. Ludde var ingen kompis, han åt upp sexton mössor på en vinter. Förutom en hel hundkorg till efterrätt. Tanja var inte heller nån bästis. Hon var ögontjänare. Dessutom försökte hon på ett aggressivt sätt få med sig en två meter lång piassavakvast in i en liten hundkoja. Hon hade också som största glädje och fritidsintresse att smyga sig in i mors stora blombänk, stå absolut stilla några sekunder innan hon snurrade som den värsta centrifug runt, runt, åttio varv i sekunden, medan en kaskad av gladiolus och lejongap steg mot himlen. Men hade hon gjort nåt? Inte då. Hennes ögon var oskyldigt bruna och hon förstod inte alls varför vi var så arga.
Jag är glad över att få vara människa, få gå på toaletten inomhus och precis när jag själv vill. Jag får äta den mat som jag själv har bestämt och jag kan gå ut och in som jag behagar. Jag behöver inte ha koppel och jag får skälla på vem jag vill. Jag behöver inte vifta på rumpan och se glad ut när någon har varit ute med soporna och kommit in igen efter en evighet på tre minuter. Så - vad har jag att klaga över? 30,5 grader kallt? Sällan! Inte så länge det är varmt inne. Förutom i sovrummet.
Kommentarer
Postat av: Gun
Vilken god gärning den hunden gjorde som åt upp mors och dina nya men kasserade mössor! Vi har nu -19 vilket gör att vi måste vara vattenvakt i natt, brr!
Postat av: Maude
Kommer du ihåg Ludde? Norqvists lilla rackare som vi tog hand om och som tackade genom att bara göra rackartyg. På den tiden hade jag mössa. Tills Ludde fick tag på den.
Trackback
