saltatochkryddat

Eftersom vi, som alla numera vet, drabbades av förkylningar och eländes elände strax efter julhelgen, var det inte tal om att samla barn och barnbarn till någon julmiddag. Ej heller nyårsmiddag. Inte ens trettondagsmiddag. Men i lördags tyckte jag att det skulle passa bra. Och tänka sig - det passade bra! Det är inte lätt att försöka få det att stämma med fyra småbarnsföräldrar, varav två jobbar skift inom vård och räddningstjänst. Lägg därtill att mannen också jobbar vissa helger så förstår du. Svårt.

Jag hade lagat god mat, antog jag i alla fall, bakat matbröd men tårtorna fuskade jag med. Jag köpte en prinsesstårta och en kladdkaka. Här tas inga risker!
De kom, de åt och jag trivdes. Men då sa Alfred, sex år:
- Jag trodde att det skulle vara ett större party än det här. Sen drog han iväg till ett ficklampsparty som han också var bjuden till. Tårtan hoppade han över, han gillar inte sånt. Det gör hans bror! När han skar upp sin fjärde prinsesstårtsbit, frågade jag hur det var med hans jobbiga hosta.
- Jag har inte hostat en enda gång sen jag började äta tårta, sa han övertygande.

Nä, det är marsipanet som är rena hostmedicinen, har jag förstått, för i torsdags hävdade han att gröna punschrullar var bra mot hosta. Så nu vet vi det. Ingen mer flytande, illasmakande hostmedicin, bara marsipan. Grön.

Vi hade så mysigt. Mio slog kullerbyttor i soffan och landade varje gång med skallen mot min höft och varje gång röt han:" Sluta med det där!" Kan man annat än skratta?
Arwen, min söta lilltjej, följde Gideon till datorn och kollade spel. Mina barn med respektive satt kvar vid bordet och pratade och skrattade, diskuterade Juholt och skoterkörning och drack kaffe. Kan man ha det bättre?

Men - i går, söndag, var jag bortom här och nu. Det var ju hur mycket spännande som helst i Vinterstudion och skidskyttet. Därefter föjde en Milanmatch och sen Barcelona. Större delen av Real Madrids match skulle vi också hinna se. Hinna, ja. Men jag behagade sova. Jag vaknade till exakt när mina speciella favoriter var i gång, Jens Byggmark, Anders Södergren och Marcus Hellner, Charlotte Kalla, Björn Ferry och Fredrik Lindström - men däremellan sov jag. I soffan, i fåtöljen, på stolen. Jag struntade i Milan och gick och la mig på sängen i stället. Vaknade en kvart innan Messi skulle börja spela. Men sen klarade jag av den matchen, Wallanders "Läckan" och nästan hela slutet på Reals andra halvlek. Med hjälp av sura, hårda karameller. Varje gång de krackelerade och jag fick surpulvret i munnen, skakade hela kroppen och jag blev pigg en stund. Till nästa. Och därnästa.
Det är inte mina barns fel att jag var så trött. Det blir bara så ibland. Men jag blir som värst galen när det inträffar medan det är så mycket bra idrott på TV.

I dag har jag varit ute och sladdat. Det vill säga att jag har gått på välskrapade vägar, halkiga som sjutton. Minus sju grader och en frisk luft som jag drog ner i lungorna, vilka blev glatt överraskade efter två dygns dammig inneluft. Nu känner jag mig piggare och det är ett måste om jag inte ska sova bort min ungdom . . .