saltatochkryddat

Var sjätte vecka brukar jag känna stor tacksamhet över att inte vara en kändis.
Det är då jag är hos frissan och läser skvallertidningar. Tänk, vilket liv de har i offentlighetens ljus. Inte bara där, förresten, paparazzi blir fräckare och fräckare och får självklart mer och mer betalt ju intimare och mer avslöjande bilder de kan ta.

Därför vågar inte kändisar ha säckiga myskläder, vara osminkade eller - åldras. Tänk, vad de missar! Att åldras naturligt innebär oftast att bli vackrare men på ett annat sätt. Är det nån mer än jag som minns Viveca Lindfors? Skådespelerskan som lät sina rynkor bli bara fler och fler och djupare och djupare. Herregud, så vacker! Vilken patina. Så intressant hon såg ut och vilken utstrålning hon hade.

Min far hade mostrar som bara var ett tiotal år äldre än han och som han kallade för krokodilerna. Varför? Förmodligen för att han tyckte så mycket om dem. Logik brydde han sig ibland inte så mycket om. Nåja, en av dessa krokodiler bytte namn när hon blev gammal. Då fick hon heta russinet, tokskrynklig som hon var, och ett sötare russin fick man leta efter.

Och så var det då min granne. Underbara Maja. Född 1918. Vi fick en speciell kontakt redan från början, mycket beroende på att vi hade samma inställning till livet, tror jag. Men hon var tuffare! Inte var det för att hon ville se yngre ut som hon målade om sina glasögon med orange nagellack, nejdå, det var bara förnyelse hon var ute efter. Eller när hon chockade sitt, då, tonårsbarn Jennie som fick se sin farmor på stan med chockrosa hår. Äsch, det var bara en burk färgad mousse som hon hade köpt billigt på nån utförsäljning men som inte gick att tvätta bort så lätt som burkens text lovade. Inte blev det den mellanbruna färgen som utlovats heller. Men inte gjorde det Maja något. Hon var inte ute efter att chockera men hon lät sig heller inte stoppas om hon hade planerat ett stadsbesök en viss dag, även om hon hade en allt annat än diskret hårfärg.

Maja och jag brukade sitta på bron, hennes eller min, och titta på när grannfruarna bytte gardiner och vädrade garderober. Vi drack kaffe ur termos och doppade en kaka som hon hade tvärbakat. Hon var så vacker med sina tilltagande rynkor i ansiktet. Om man nu tog sig tid att se efter. Oftast såg man förbi hennes yttre och såg i stället den ungdomliga, humoristiska, sarkastiska kvinna som gav mig så mycket härligt att minnas.

Hon var ingen kändis. Inte russinet heller. Men Viveca Lindfors var en. Som tur var, var hennes tid förbi när ytan började bli viktigare än innehållet, när det naturliga leendet ersattes av ett ansträngt, mot öronen tillbakadraget flin som inte avslöjar om de är glada eller ledsna, bara att de är rädda. Rädda för att åldras naturligt. Och vackert.

Dock gäller inte detta de pojkar, killar, män och karlar som jag genom åren beundrat men som jag inte har sett på lång tid. Strunt i att de åldras naturligt, det tragiska är ATT de åldras. Som exempelvis en av de bästa men definitivt den snyggaste fotbollsspelare jag vet: Gabriel Batistuta! Jädrans så gammal han har blivit! En gråhårig, snaggad gubbe. Vart tog den vilda, vackra och långhåriga hjälten vägen? Oj, så besviken jag blev när jag såg en nytagen bild på honom. Nog kunde han väl ha haft kvar sitt långa hår? Och kanske färgat det? Eller gömt käppen åtminstone. . .

Tur att jag har kvar de bilder, en hel drös, som fotograf Roine tog av Batistuta (på min befallning!) när hans italienska lag spelade i Stockholm.  Då, för cirka tjugo år sedan, såg han ut som jag ville. Men det gjorde nog jag också - om jag tänker efter.