saltatochkryddat

Varje år, innan sommaren kommer, har jag samma föresats; jag ska njuta av tidiga sommarmorgnar! Stiga upp vid fem, sätta mig på den morgonsolsdränkta trappan, dricka kaffe och lyssna på fåglarnas livsglädje. Jag ser bilden av total idyll och lycka framför mig.

När sommaren har kommit och vi har flyttat ut till stugan och alla förutsättningar finns, då börjar den ständigt återkommande diskussionen. Den mellan mig och mig. Jag vaknar ofta till vid femsnåret och hör fågelsången genom det öppna fönstret (med myggnät, naturligtvis). Då säger jag: "Yes! Nu är det dags! Stig upp nu, sätt på kaffet och gå ut och sätt dig!" Då svarar jag: "Äh, håll klaffen" och så är det över.

Det har passerat åtskilliga somrar i mitt hittillsvarande liv och det är bara en enda gång som jag har suttit på en trappa i gryningen. Men då var jag ung och hade inte gått och lagt mig än.

En annan, och fruktansvärt förödande, fix idé som jag hade, i mitt tidigare liv, var när ett gammalt hus skulle byggas om och byggas ut. Då tog romatikern i mig befälet och bestämde över förnuftet. När det kom till avgörandet om vilka fönster som skulle sättas in, då använde jag mig av mitt veto. Alla kloka människor i min omgivning sa antingen inåtgående eller vändbara fönster. Idioten i mig sa: Nej! Det ska vara utåtgående och med spröjs!
Varför? Jo, för jag hade en föreställning om att jag skulle kunna öppna ett fönster, putta upp det, sträcka ut en arm och plocka ett äpple från träden som planterats. Sååå himla lantidylliskt och vackert.

Det sattes in sexton utåtgående, delbara fönster med fasta spröjs! Och jag var nöjd. Ända tills det var dags att tvätta dem. Men nåt så fruktansvärt vansinnigt dåraktigt beslut som var taget. Hur kunde alla inblandade ha tillåtit det? Visst måste de väl ha insett att det bara var ett romantiskt trams det där med gammeldags fönster som skulle puttas upp bara för att en arm skulle sträckas ut och plocka ett äpple? Varje vår och höst förbannade jag mig själv och alla som inte stoppat mig. Och dessutom - om jag skulle ha nått de små, sura äppelkarten, hade jag behövt ha armar som var sex meter långa.
Efter den erfarenheten har jag blivit mer realistiskt lagd. Jag säger inte realist, bara mer åt det hållet. Än inträffar det att jag får för mig saker som knappast är genomförbara men när jag, ivrig och sprudlande av goda idéer, nämner det för mannen, tittar han på mig och säger:
- Ja, kanske det. Men inte just nu. Var sak har sin tid.

Han är Våg och han har lärt mig "Å ena sidan och å andra sidan". Den avvägningen är nytänkande för mig. Den får mig dessutom att känna mig mer intelligent, jag t-ä-n-k-e-r innan jag handlar. Oftast.
Och vi har moderna fönster som snurrar både ut och in, helt utan spröjs, och de tvättas helt av sig själva. Eller nästan i alla fall.

Nu skulle jag bara vilja ha ett högt torn vid stugan. Längst upp ska det vara en stor altan, omgärdad av staket. Där ska vi kunna sitta och njuta av en fantastisk utsikt medan fåglarna flyger runt våra huvuden. Och maten och kaffet ska hissas upp och ner i en korg. Man skulle faktiskt kunna sova där någon natt också, under bar himmel.

Lätt som en plätt.