Inte Norge. Inte Thailand. Bara Skellefteå
En del har feber och andra har resfeber. Så är läget just nu.
I natt hade Gideon 40,5 graders feber, stackarn. Men den febern går ju att mäta. Resfeber, däremot, är svårare att gradera.
Några i vår närmaste vänkrets är i packningstagen. Thailand nästa. I en hel månad. Om jag är avunds? Inte ett dugg!
Nä, tacka vet jag minus 15, snödrev och värk i kroppen. Det byter jag inte mot en låååång flygresa, tokvarmt, jättehög luftfuktighet och konstig mat. Jag är en tjurskallig norrlänning som trivs bäst hemmavid, förutom på sommaren då jag älskar att åka bil genom Sverige! Inte Norge. Har väl aldrig varit så fruktansvärt rädd som när jag var med på en biltur med Skottland som mål men för upplevelsens totala maximum skulle vi åka genom Norge, ner till Stavanger och därifrån färja till Skottland. Trollstigen, sa någon, det är en fantastiskt vacker norsk bilväg. Bilväg?? Hur denna någon ska kunna skrapa ihop ett nytt förtroendekapital hos mig, är svårt att se.
Från början var det suveränt vackert i Norge. Det var medan vägarna höll sig på marknivå och var vägar. Före Trollstigen, vars namn tilltalade mig mycket men när jag insåg att det skulle köras bil på en smal gångstig för små troll, då förstod jag att jag var lurad. Dessutom slingrade sig stigen likt en korkskruv närmare och närmare himlen. Helt plötsligt kunde det komma en buss nerför stigen och ta plats så att i princip ingenting fanns kvar till oss. Jag såg en djup ravin, flera hundra meter djup, när jag tittade ut genom bilfönstret. Då stängde jag både ögonen och hela hjärn- och kroppsfunktionen.
Högst upp fanns en turistshop där det var meningen att man skulle fotografera utsikten, dricka kaffe och handla souvenirer. Jag tillbringade tiden med att förbanna, förbanna och åter förbanna. Dessutom försökte jag veckla ut min fullständigt ihopkrampade lekamen, utan att för en sekund släppa handtaget på bildörren.
Sen skulle man ner - och upp igen! Det kändes som om helvetet aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det. Att sen åka en färja som gungade var rena barnleken. Och Skottland efter det var den ultimata belöningen. Vilket land, vilken natur, vilka människor! Dit vill jag igen. Men inte via Norge, aldrig mer en väg i Norge som höjer sig mer än två meter över havet.
Jag är inte förtjust i att flyga heller. Skulle aldrig klara mer än fem timmar i ett flygplan. Därför hägrar varken Thailand eller nån annan avlägsen plats. Nej, tacka vet jag Sverige! Det finns så mycket outforskat i ens eget land och det är så spännande att åka på andra vägar är E4:an. Stanna vid en rastplats vid nåt vatten (som man i ärlighetens namn har spanat efter i tre-fyra mil), dricka kaffe och äta en macka och bara vara. DET gillar jag.
Men vännerna som åker iväg till Thailand har lovat att skriva en resedagbok på nätet. Det räcker för mig. Då är jag där också, utan att behöva flyga. Dessutom kan jag ju snabbt kvista iväg till Gidde om han skulle behöva något livsviktigt. Isglass, till exempel. Det finns så många fördelar med att stanna hemma . . .
I natt hade Gideon 40,5 graders feber, stackarn. Men den febern går ju att mäta. Resfeber, däremot, är svårare att gradera.
Några i vår närmaste vänkrets är i packningstagen. Thailand nästa. I en hel månad. Om jag är avunds? Inte ett dugg!
Nä, tacka vet jag minus 15, snödrev och värk i kroppen. Det byter jag inte mot en låååång flygresa, tokvarmt, jättehög luftfuktighet och konstig mat. Jag är en tjurskallig norrlänning som trivs bäst hemmavid, förutom på sommaren då jag älskar att åka bil genom Sverige! Inte Norge. Har väl aldrig varit så fruktansvärt rädd som när jag var med på en biltur med Skottland som mål men för upplevelsens totala maximum skulle vi åka genom Norge, ner till Stavanger och därifrån färja till Skottland. Trollstigen, sa någon, det är en fantastiskt vacker norsk bilväg. Bilväg?? Hur denna någon ska kunna skrapa ihop ett nytt förtroendekapital hos mig, är svårt att se.
Från början var det suveränt vackert i Norge. Det var medan vägarna höll sig på marknivå och var vägar. Före Trollstigen, vars namn tilltalade mig mycket men när jag insåg att det skulle köras bil på en smal gångstig för små troll, då förstod jag att jag var lurad. Dessutom slingrade sig stigen likt en korkskruv närmare och närmare himlen. Helt plötsligt kunde det komma en buss nerför stigen och ta plats så att i princip ingenting fanns kvar till oss. Jag såg en djup ravin, flera hundra meter djup, när jag tittade ut genom bilfönstret. Då stängde jag både ögonen och hela hjärn- och kroppsfunktionen.
Högst upp fanns en turistshop där det var meningen att man skulle fotografera utsikten, dricka kaffe och handla souvenirer. Jag tillbringade tiden med att förbanna, förbanna och åter förbanna. Dessutom försökte jag veckla ut min fullständigt ihopkrampade lekamen, utan att för en sekund släppa handtaget på bildörren.
Sen skulle man ner - och upp igen! Det kändes som om helvetet aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det. Att sen åka en färja som gungade var rena barnleken. Och Skottland efter det var den ultimata belöningen. Vilket land, vilken natur, vilka människor! Dit vill jag igen. Men inte via Norge, aldrig mer en väg i Norge som höjer sig mer än två meter över havet.
Jag är inte förtjust i att flyga heller. Skulle aldrig klara mer än fem timmar i ett flygplan. Därför hägrar varken Thailand eller nån annan avlägsen plats. Nej, tacka vet jag Sverige! Det finns så mycket outforskat i ens eget land och det är så spännande att åka på andra vägar är E4:an. Stanna vid en rastplats vid nåt vatten (som man i ärlighetens namn har spanat efter i tre-fyra mil), dricka kaffe och äta en macka och bara vara. DET gillar jag.
Men vännerna som åker iväg till Thailand har lovat att skriva en resedagbok på nätet. Det räcker för mig. Då är jag där också, utan att behöva flyga. Dessutom kan jag ju snabbt kvista iväg till Gidde om han skulle behöva något livsviktigt. Isglass, till exempel. Det finns så många fördelar med att stanna hemma . . .
Kommentarer
Trackback
