saltatochkryddat

Jesses, så glad jag är!
1. Jag har hämtat ett paket från Bokus med fyra efterlängtade böcker i.
2. Jag har träffat världens underbaraste, gulligaste, roligaste äkta par med 85 år var på nacken, och de gör mig så himla lycklig.
3. Gideon har ringt och ville ha receptet på "glöhöpper"!

Det där var i kronologisk ordning, inget annat. Okej då, Gidde har gjort mig allra gladast eftersom han hade över 40 graders feber även i går men i dag var han "helt frisk, jag har bara nåt på tretti" och så var han sugen på att göra och äta glöhöpper.
Vad det är? Alltså, glöhöpper och vattklimp hör till min uppväxt, mina barns uppväxt och nu också mina barnbarns. Både Ted och Annie gör höpper till sina barn men nu ville Gidde ha receptet så att han själv kan göra dem. Under någon vuxens överinseende förstås.

Glöhöpper är definitivt förknippade med kärlek. Behövde man piggas upp - glöhöpper. Hade man gjort bra ifrån sig på skolan - glöhöpper. Rasade Beatles på Tio i topp-listan - glöhöpper. Det fanns alltid tillfällen för de runda, gyllenbruna godsakerna, som helst inte skulle vara genomgräddade utan gärna lite geggiga i mitten.

Det finns säkert en massa namn, både lokala och familje-, men hos oss har de, nästan, alltid benämnts glöhöpper. Varför jag, i späd ålder, tyckte att det var lättare att kalla dem för ådrrry heppern vete gudarna men så var det i alla fall, har jag fått mig berättat.

Okej, kort sagt, glöhöpper är i princip tjock sockerkakssmet som man klickar ner i en stekpanna med smält, lite brunfärgat smör i. Sen "steker" man dem tills ytterkanterna får en lite bränd färg. Då vänder man på dem och steker en stund till på andra sidan, allt beroende på hur mycket gegga man vill ha i mitten. Mums!

Vattklimp då? Nja, det sparar vi till en annan gång, det får inte bli för många kulinariska höjdare på en gång.

Paret som jag träffade på stan har båda två de härligaste skratt man kan tänka sig. Och det skrattas mycket och ofta. De är så spjuvriga och livsbejakande så man smittas å det grövsta. Kärlek, Rune och Harriet.

Så var det böckerna då. Först kommer det ut en inbunden upplaga. Sen kommer storpocketformen och till sist den vanliga pocketen. Jag brukar försöka vänta ut pocketupplagan men ibland går det inte. Då kan jag ha läst en recension av en bok, signerad Inger Lundqvist, och då vet jag att om hon tycker att den är bra, då tycker jag att den är bra och då kan jag bara bli galet otålig. Därför kom nu två storpocketar och två pocketböcker i mitt paket. Yes!

Jag har läst ut Att springa. Den var väldigt bra men gjorde ont. Så kan mina bokrecensioner se ut i dag. Ingenting om författaren, inget om språkbehandlingen, ingenting om intrigen eller händelseförloppet. Inte ens ett enda minus för stavningen. OM de nu inte stavar okej felaktigt. Då går jag ju i det berömda taket.

Men i dag är allting bra. Tänk, så lite det behövs egentligen.