saltatochkryddat

En del människor får ett epitet för livet. Någon kan vara "underbarn" till 90-årsåldern. En annan kan vara "lovande" hela livstiden. Och sen finns det sådana som jag. Från det att jag var liten har jag fått höra det, för mig, så förhatliga omnämnandet "klämmig"! Finns det något värre? Jag som ville vara söt och behändig som barn, tuff och läcker som tonåring, snygg och fräsch som vuxen, välbevarad och ungdomlig som medelålders har i stället pådyvlats en klämmighetsstämpel. Hur tror du det känns?

I relativt tidig ålder försökte jag rebella genom att säga "du" till min farmor medan alla mina kusiner niade henne. Hamnade jag i onåd och oklämmighet då? Icket! Jag blev stilbildare.

Som trettonåring övertalade jag syster Gun att göra hemmagjorda hål i mina öron, köpte en Beatlesklänning och op-stövlar, allt medan föräldrarna var bortresta. Hände det något omvälvande? Nej, naturligtvis inte, inget annat än att far la in backen när de kom körande och såg mig. Jag misstänker att det var Gun som i stället fick en miniskopa ovett för att hon tillåtit min förvandling. Medan jag fortsatte att vara klämmig.

Jag kämpade verkligen emot och droppen kom när min egen mor avslöjade att hon hade en dröm om att jag skulle börja spela dragspel! Alltså, tala om den totala degraderingen av en stencool, skittuff ungdom. Dragspel! Finns det nåt klämmigare? Jag ville ju spela elgitarr men la ner de ambitionerna när jag tvingats lära mig All my loving på blockflöjt. Då ansåg jag att jag hade nått botten.

I mycket mogen ålder träffade jag så The Man. Men det höll på att gå käpprätt åt pipsvängen när han avslöjade att hans drömkvinna hade varit Kikki Danielsson . . . En joddlande, dragspelande hurtbulla! Jag sa då ärligt och rakt att jag inte motsvarade hans drömmar för jag var, visserligen, glad men avskydde dansbandsmusik, nej, det skulle vara Metallica och Guns´n´Roses, klädde mig aldrig i annat än jeans och hade en stor, vräkig bil som jag körde tokfort med.

Han tittade på mig och log. Vi var på dans. Jag hade finkläder. Och jag undrar om han inte redan hade sett min Ford Fiesta med lös passagerardörr . . .

Men när jag i dag ser min spegelbild i hans ögon, ser jag att jag äntligen är det jag alltid har velat vara: spännande. Han vet aldrig vad som väntar honom.

Och Kikki Danielsson, hon är inte som hon har varit. Heller.

PS. Jag har fått en joddlingslektion av Kerstin. Men vi väljer våra tillfällen när vi joddlar - väldigt noga.