saltatochkryddat

Det handlar om de där träffsäkra replikerna. Du vet, de där som kommer några timmar efter det att man verkligen skulle ha varit i behov av dem. Sånt händer ideligen. Men - två gånger under mitt hittillsvarande liv har ödet varit mer än vänligt inställt mot mig. Då har de kommit i exakt rätt ögonblick. Det är sånt man lever på.

För säkert uppemot trettio år sedan, hade jag en chef som var lite av en mullig mansgris. Han älskade att kommentera kvinnors bakdelar, till exempel, och med egentillverkad kännarmin slängde han ur sig expertutlåtanden som "äpple" eller "päron" bakom ryggen på de för tillfället iakttagna kvinnobakarna.

En dag, när vi gick från fikarummet, hörde jag ett välbekant fnissande bakom mig och en röst som sa:
- Ja, tänk, Häcken som gick upp i allsvenskan i år . . .
DÅ inträffade undret!!
Jag vände mig om, log ett oskyldigt leende, borstade av honom på axeln och sa:
- Ja, tänk, det gjorde Mjällby också . . .

Lokalen fylldes av arbetskamraternas skratt men chefen - nä, han skrattade inte. Det var väl inte hans humor.

Den andra gången var nåra år senare, på en annan arbetsplats. Vi satt några stycken i ett rum, bland annat en gråhårig man med hett temperament kombinerat med en osande svada. Men för det mesta var han snäll. Jag såg att han satt och iakttog mig och mitt nyfärgade röda hår, med ett illmarigt leende.
- Hör du, Maude, sa han efter en stund, gör det inte ont när det brinner i håret?
Jag svarade blixtsnabbt:
- Ja, det borde ju du veta som bara har askan kvar . . .

Tänk så det kan bli när ödets gudinna har tid att engagera sig i exakt rättan tid.

Men för det mesta så ligger man ju sömnlös efter en verbal drabbning och vrider sig i grämelse över att man inte kom på någon dräpande replik, just den repliken som naturligtvis kom till ens försvar helt självklart några timmar efteråt.

Min far, min son och min systerson hade och har det verbala dräpandet inbyggt. Att få sista ordet mot dem är ett ständigt strävande. Inte mot pappa förstås, han finns ju inte här längre men jag vet exakt vilka mina sista ord till honom var: Du har det bra du som inte är klok på ett enda ställe.
Det uttalandet kom efter det att han kläckt ur sig något som fick mig att stå dubbelvikt av skratt. Han stod också dubbelvikt, inte av sympati, utan på grund av yrsel. Inte kunde jag ana att de rara, kärleksfulla orden var de sista han fick höra från mig. Men det sista ljudet han hörde från mig var det skratt som inte ville sluta och som fortsatte efter det att jag hade stängt dörren efter mig och gått ut. Då var han nöjd. Nästan lika nöjd som han var över mina ord.

Egentligen finns det ett tredje tillfälle som en del skulle klassa som en lyckad dräpande replik men jag är osäker. Mamma berättade för mig att jag, som tre-fyraåring, hade haft en jobbig dag. För henne, alltså. Tydligen gjorde jag henne väldigt trött och less för till slut hade hon, halvgråtande, sagt:
- Jag tror att jag går ut och lägger mig i snön . .
Varvid jag svarade:
- Men o ändå, blir inte det väl så kallt??

Jag tror inte att det var en dräpande replik. Jag tror att det var omtanke.