saltatochkryddat

Varför står små barn så nära TV-n? Hur kan deras äldre syskon överhuvudtaget se nånting när en lillebror står en decimeter från skärmen? Det är mycket jag inte förstår i barnavärlden. Men så har jag inte gett ut någon Barnabok heller, aldrig ansett mig vara en vuxen som minns exakt hur det är att vara, känna och tänka som ett barn. Även om jag är barnslig men det är ju en helt annan sak.

I går upprepade jag två ord, säkert hundra gånger: Mio, backa! Efter den hundrade gången behövde jag bara säga "Mio" så fyllde han själv i "backa" och gick bakåt tills soffbordet stoppade men samtidigt fick han en skjuts framåt av bordskanten så att han tre sekunder senare var där igen. Toknära TV-n. Och storasyster Arwen i fåtöljen parerade med huvudet för att få fritt synfält, ibland flyttade hon sig till och med några decimeter men aldrig att hon röt åt sin bror, som jag skulle ha gjort om jag hade haft någon.

En annan grej hände på kvällen, en sorts aha-upplevelse. Då var sex sjundedelar av min junta här. Plötsligt satt två av dem med sina splitternya mobiler och jämförde undren, fotograferade och mixtrade. Tre stycken diskuterade facebook och hur man gör för att få fram det ena och hur man får bort det andra. Ja, du vet. Den sjätte satt tyst. Hon är ingen teknik-freak, om man säger så. Hon krympte mer och mer, från sitt redan småskaliga utgångsläge, medan ögonen blev större och större. Till slut utbrast hon: Men tjejer, vad hände med en avig och en rät?

Det var kvällens kommentar och du ska veta att den hade konkurrens av en mångfald.

Jag snuddade vid Anna Wahlgren tidigare. Hennes Barnaboken blev ju något av en bibel för somliga när det gällde spädbarnsvård, barnuppfostran, föräldraskap och allt därikring. För mig blev hon obegriplig redan när hon i ett TV-program bestämt sa ifrån gällande utflyttade barn. De ska inte komma hem och tro att de kan gå till kylskåpet eller skafferiet och ta sig något, de ska vänta tills de blir bjudna, precis som alla andra gäster, hävdade hon. Där skildes hennes och mina vägar redan innan de mötts.

Om mina barn med respektive och mina barnbarn känner sig som hemma hos mig, då är jag så tillfreds. Att det kan komma en fråga inifrån kylskåpet: Kan jag ta den här? är helt okej. För att inte säga väldigt bra. Jag kan ju ha andra planer för "den här". Men i så fall gör jag oftast om planerna . . .

I afton kommer Gidde och Affe. Då har jag självklart satt hänglås på kylskåps- och skafferidörren och ställt fram rottingen fullt synlig. Här ska de inte komma och tro att de ska få några punschrullar - även om de är bra mot hosta!