saltatochkryddat

I natt har jag varit på språng igen! Ja, i drömmen alltså. Fick besked om att min syster Gun hade två tår som fastnat ihop. Alltså begav jag mig raskt till sjukhuset för att stötta henne. Jag ställde mig på gräsmattan och ropade: Var är hon? På labbet, i hörnet, svarade en röst någonstans ifrån. Då begav jag mig, halvspringande på grund av att jag bar en massa pärmar, till labbingången. Väl inne frågade jag en sköterska om hon visste var Gun Andersson var.
- Vad är det för fel på henne, frågade hon.
- Två tår har fastnat ihop, svarade jag.
- Okej, då blir det sal 17, där bakar de pariserbröd med en hand.

Jag hittade sal 17 men på grund av något misstag så trodde de att jag var där som patient och satte en kakdeg i min hand. Den andra handen bar fortfarande på flera pärmar. Jag gjorde små bollar av degen och försökte blåsa ut dem till tunna plattor. Då kom en sträng en och röt:
- Vad gör du? Tror du att du ska tillverka julgransprydnader, eller? Sätt igång och kavla!
Helt plötsligt stod jag utanför sjukhuset och väntade på taxi. När den kom, la jag mina pärmar i baksätet och då sa chauffören:
- Det där baksätet skulle du ha haft när du gjorde pariserbröd.

Efter det kommer jag inte ihåg vad som hände men det var en massa människor i omlopp, det vet jag. När jag vaknade hade jag Weinhandl i huvudet och försökte komma på vad han heter i förnamn. Jag körde alfabetet flera gånger och fastnade varje gång på M men det kändes inte som om nåt alternativ var rätt, så jag bestämde mig för att han fick hete Marcus tills jag steg upp och kunde googla. Annars hade jag inte kunnat somna om och det var alldeles mörkt och såg jättetidigt ut så jag bestämde att det inte kunde vara dags.
Mattias heter han ju. Weinhandl. Visste jag väl.

Att jag drömde om tår är illavarslande. Jag har nämligen fotfobi. Men att det var syrrans fötter, är ett bra tecken för dem accepterar jag. Annars är det svårt. Enda fördelen med vinter är att då har folk tjocka strumpor och kraftiga skor på sig när jag möter dem ute. På sommaren är det hemskt. Det är inte bara fobi jag har, det är manofobi. En alldeles egen diagnos, som jag själv har ställt. Den innebär, helt kort och mycket förenklat, att jag inte bara avskyr fötter, jag måste dessutom stirra på dem! Jag satt en gång, när mina barn var små, vid en hoppborg och såg på när barnen hade skoj. Men tror du inte att det kom en massa pappor som naturligtvis fick igång sitt slumrande barnasinne, tog av sig strumpor (om de hade några) och skor och slängde sig respektlöst in i hoppandet. Mitt huvud gick som om jag såg en tennismatch . . . Fy sjutton vad jag mådde illa för det är det jag gör, när jag ser fötter. Inte barnafötter så klart men karlars fötter och även en hel del kvinnors, de som har långa nag.... Iiiiiiiii!!!! Sluta, sluta!

Så, nu är jag tillbaka.
Jag vill bara avsluta med att säga att man måste respektera varandras fobier. Inte tar väl jag, till exempel, en orm och slänger på en ormrädd människa. Självklart inte. Men hur många fötter tror du inte jag har fått uppslängda mot ansiktet av vaaansinnigt roliga människor?
Utan min fobi, hade jag garanterat jobbat inom sjukvården men det blev ju en omöjlighet för mig. Så nu sitter jag här - och bloggar i stället. Visst är det tragiskt?