saltatochkryddat

Om nu någon skulle tycka att jag i min summering av år 2011, gjorde en grov miss som inte hade med:

Årets händelse: Annie och Adams bröllop
och
Årets prestation: Guns inköp av bröllopsklänning till mig

så vill jag bara säga att de båda kräver sitt utrymme och därför får de ett eget kapitel. Nu.

Årets prestation: Till min dotters bröllop skulle jag ha en speciell klänning. Den skulle passa till en tjusig, svindyr, skir långväst och den skulle vara lila. Inte fanns det! Jag nagelfor affärer i flera städer men icket. Då ringde jag syster yster i Stockholm och vrålade ut min desperation. Hon lugnade mig, som vanligt, och sa att hon skulle kolla runt i huvudstaden om det kunde finnas någon klänning till mig.

Så fick jag ett mms. En bild och där var den! Klänningen - den perfekta.
- Men då måste jag veta dina mått, sa hon när vi pratades vid.
En iskall vind gjorde mig helt stel. Mina mått? Dom hade jag tänkt behålla för mig själv i all oändlighet men hon övertygade mig om att OM operation bröllopsklänning skulle ha en chans att lyckas, var hon ju tvungen att få måtten.
- Okej, suckade jag. Jag hör av mig.
Och det gjorde jag. Dagen efter ringde jag och meddelade att jag hade samma midjemått som Marilyn Monroe. Fast runt överarmen. Och de tre riktvärdena, byst, midja och höft, kunde hon betrakta som jämlika.
- Men lägg av, skrattade hon. Ge mig de exakta måtten!
- Det kan jag inte, svarade jag, för jag hittade inget måttband så jag har använt en linjal.

Klänningen kom två dagar senare med posten och - den passade!! Annika med symaskinen gjorde den perfekt och Gun-Marie färgade lila slingor i min lugg i samma nyans som klänningen. Jag var nöjd. Mycket nöjd. Snacka om årets prestation.

Årets händelse: Den 18 juni var dagen B som i bröllop. Perfekt väder, inte för varmt, inte för kallt, inte för soligt, inte regn alls. Jag hade övat på mitt tal i lugn och ro, flera gånger och börjat gråta varje gång. Talet var inte ens speciellt känslosamt men nog bölade jag för det, det handlade ju ändå om min lillgumma och hennes fantastiske man. Hur skulle det gå? Och - hur skulle jag undvika att gråta i kyrkan? I romantiska filmer gråter brudens mor, precis så klädsamt som hon bör, med hörnet på näsduken duttande då och då i ögonvrån. Ingen mascara rinner, inget ljud hörs, det är bara så passande rörande. Det visste jag att det inte skulle bli, ifall jag släppte på behärskningen.

Som tur var, hade jag i förväg fått veta att ingångsmusiken skulle vara Annie´s Song för hade det kommit som en överraskning, hade det varit kört. För mig.

Så kom de då. Världens vackraste brudpar. Och brudgummen hade, faktiskt, hunnit köpa nya skor. Efter dem kom David, Best Man, och höll Gideon och Alfred i varsin hand. I guld- respektive silverväst och håret sprejat gick brudparets söner med allvarlig min fram i kyrkan. Vad tror du? Grät jag?
Som tur var hade jag Mio som busade och petade mig i ryggen då och då så han kunde avleda mina tankar från det högtidliga. Men bara ibland.

Vid middagen hade spänningen släppt. Sista släppet kom när en kotte plötsligt landade på Teds tallrik! Fönstren stod öppna och pojkarna med västarna och sprejat hår, syntes inte till vid bordet . . .

Talet gick galant. Inte en tår. Men grät gjorde jag i alla fall, lite senare. När LizzY och Fredrik och en massa andra kompisar i grupperingar framförde sina hyllningar till brudparet. Men då var det tårar som sprutade ur ögonen tack vare glädjen och skrattet som bara bubblade i mig och upp ur mig. Vilken fantastisk dag - och kväll!

Inte bara årets, utan kanske decenniets händelse. Eller - antar ni utmaningen, Ted och Lina?? ;-)