saltatochkryddat

Musik kommer in genom öronen och näsan.

Jodå, för hur skulle jag annars kunna uppleva doftminnen av att höra en viss musik? Kom inte dragande med hjärnan och kopplingar hit och dit, det enda förnuftiga är att inse att vi tar till oss musik även genom näsan.

När jag, till exempel, hör Jimi Hendrix´ The Wind Cries Mary, känner jag lukten av hav, blöt sand, solvarm brygga och andra odefinierbara dofter/lukter. Som om jag vore där! Och det var jag, en gång på sextiotalets senare hälft.
Min kompis Ywe hade följt med på min familjs årliga campingsemester i stället för syrran, som hade vuxit ur campinglivet och hade annat för sig. Vi hamnade på en plats som hette Stenö havsbad, utanför Söderhamn. Där fanns det killar! Och fastän vi alltid hade Sony med oss, skrämdes de inte bort, utan vågade ta kontakt. På behörigt avstånd och efter några dagar. Sony, ja. Jag gick inte många meter utan honom, han var som en del av mig. Jag hade fått överta honom efter någon som inte förstod att uppskatta hans fulla värde. Men det gjorde jag!

Sony var en liten, bärbar rullbandspelare som förmedlade popmusik när batterierna var nya och spökmusik när de började vara på upphällningen. Till Sony hörde en liten mikrofon och om man placerade den på precis lagom avstånd från transistorradion, tryckte ner Play och Rec samtidigt, fick man en perfekt inspelning.

Ywe, Sony och jag satt i ett vindskydd vid havet, Jimi Hendrix började just spela The Wind Cries Mary då tre killar dök upp och började prata med oss. Vilka snyggingar! En hette Lennart, det minns jag men vad de andra två hade för namn, har fallit i glömska. Förmodligen var Lennart snyggast. De beundrade Sony och hans färdigheter, vilket gjorde att jag tog dem till mitt hjärta. Efter ett tag var de tvungna att gå men sa att de skulle komma tillbaka dagen därpå.

Det var den dagen som insikten drabbade mig! Ywe, min barndomskompis och trogna vän, behövde glasögon! Efter det att vi hade varit ute hela dagen och spanat efter killarna, halvgömda på strategiska platser, stod vi och diskade, utomhus förstås, efter middagen då Ywe plötsligt väste: Där! Nu kommer dom! Men de är bara två.

Jag tittade och tittade, vred skallen flera varv men inte såg jag några grabbar.
- VAR?? väste jag tillbaka.
- Men - där borta, svarade hon och pekade diskret bortåt campingen.

Där, på det ställe som hon hade pekat ut, fanns inga människor. Däremot två utedass . . .
Romantiken falnade, killarna dök aldrig upp men i våra semesterminnen fick de från den stunden heta Lilla och Stora Skithuset.

I dag har jag glasögon. Ywe har opererat ögonen och har perfekt syn. Sony är borta, han bara försvann en dag och tog alla rullbanden med sig. Men när jag hör The Wind Cries Mary på radion är han tillbaka. Liksom dofterna. Lukterna. Och minnena av Lilla och Stora Skithuset. Allt detta, tack vare att musiken går in genom näsan - också.