saltatochkryddat

Vad är det för förbannelse som vilar över första helgen i juni? Det är då vi brukar samlas, vi sommarstugeägare, och göra vår 600-metersväg fin , cykel- och körbar. Mannen brukar oftast jobba då, så jag får stå för vår del av arbetsinsatsen, vilken ibland består av att klippa bort rötter från vägen med storsekatören. Någon gång krattar jag också men för det mesta pratar jag, vilket inte är det magiska med helgen, tro det eller ej.

I år flyttades städdagen, av olika skäl, till kommande lördag men den informationen har nog inte nått vädergudarna, trots att den ska vara utskickad minst två veckor innan. Nej, de lever efter gamla stadgar och satte, som vanligt, igång med ett sjuhelsickes väder. Storm med tillhörande regn som for i kaskader åt olika håll i luften, innan det landade och bildade skummande strömmar och djupa sjöar på marken.

I fjol började dagen hyfsat bra men när vi var så gott som färdiga, blickade jag, av ren tacksamhet, upp mot himlen och såg det svartaste molnområde jag någonsin sett, strax bortom vår stuga. Jag sprang, eftersom jag begrep att något skulle komma ur de där molnen, och att det inte var något gott. När jag rundade hörnet vid "glassboa" (som barnbarnen kallar den) kom regnet, så jag pep in där. Tänkte att det här går väl snart över men då hörde jag det fasansfulla! Ett jättedån, som från underjorden, samtidigt som något stort flög iväg. Det var vårt växthus.

Kalabalik rådde. Men det värsta var snart över och jag kunde betrakta förödelsen på nära håll. Ibland blir jag ologiskt arg, det ska erkännas. Min första reaktion var att bli ilsken på maken, som inte var hemma och kunde ta tag i det hela. Smart, va? Sen kom jag på att det fanns en massa hjälpsamma, starka karlar överallt i stugorna så jag tog cykeln och drog iväg på friarstråt. Jisses, vad det kom karlar. I ett svagt ögonblick, och det ögonblicket varade länge ska jag säga, sa jag nåt om att mannen nog skulle tycka det var värt nån liten smutt whisky för all den goda viljan. Jag minns inte, jag var så upprörd. Mest för att jag tvingades ta tag i situationen, som jag ansåg inte befinna sig inom mitt ansvarsområde. Vilket ju var helt absurt, förstås.

Hips, vips stod växthuset på plats och de berömmande ord som männen slösade på sig själva, ville aldrig ta slut. De uppgraderades allteftersom till att slutligen framstå som Super-Hulken, allihop. Och maken skulle definitivt få veta vilket mödosamt arbete som hade krävts och att inte vem som helst skulle ha klarat det. Jag höll bara med. Glad, tacksam och småförälskad i alla hulkar som ställt upp för mig.

I år har städdagen flyttats till "den nionde lördan i Ume" som någon sa, vars tankar förmodligen kretsade på både Norrköpings och Liverpools kommande matcher samtidigt. Kommande lördag, alltså. Då får vi se vad som händer.

I kväll, när mannen slutat sitt pass, åker vi till stugan och ser vad ovädret har åstadkommit. Förhoppningsvis ingenting så att vi kan göra upp en brasa i öppna spisen, laga nåt riktigt gott och se finalen i Mästarnas mästare. Men man kan aldrig vara för säker. Vi kanske måste ut och jaga ett växthus i stället. Eller åtminstone nån plaststol. Och blomkruka.
Det får bli som det blir. Nu tar Bloggen semester och vill passa på att önska alla er, som stått ut så här länge, en riktigt, riktigt fin, skön och mysig sommar! Vi hörs. Kram på er.