saltatochkryddat

Tjohoo! I dag är det spännande. När man går utanför dörren vet man aldrig var man hamnar. Blankis på gatorna och hala ojämnheter med rejäla höjdskillnader och lutningar plus en blåst, som gränsar till storm. Jag ställde mig och blåste iväg.

Efter att ha kämpat och dividerat mot och med naturkrafterna, lyckades jag ta mig till garaget och den väntande tryggheten, bilen. När jag svängde ut på gatan, hamnade jag bakom en cyklist i blåsväder, i dubbel bemärkelse. Han hade två kassar på vardera sidan styrstången, som svängde och snurrade med vinden så hans färd såg vådlig ut men för säkerhets skull cyklade han mitt på gatan. Som om det inte vore nog problematiskt, hade han en keps på huvudet, som flög iväg var femte meter ungefär. Varje gång han hann upp den och lutade cykeln så att han precis skulle nå huvudbonaden, flög den ett par meter till, som bara för att retas. Då var kassen på vänstra sidan på väg att ramla ner på marken, så cyklisten tvingades, för balansens skull, räta upp cykeln innan han fortsatte jakten på den bortflyende kepsen.

Ja, så där höll det på. Jag och en mötande bilist stod stilla, utan en tanke på att hjälpa stackaren. Ger man sig ut i storm på cykel med smala sommardäck och på bitvis glatt underlag, iförd keps, får man stå sitt kast. Själv klev jag sedermera ur bilen på Solbacken och blåste iväg åt ett håll jag inte tänkt mig men jag accepterade mitt öde och gick in på affären jag just landat vid och, se där!, ett fynd väntade på mig. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap när det blåser som värst.

Man har inte roligare än man gör sig, sägs det ju och nu har vi hittat ett sätt att släcka lampor på, som roar mig vansinnnigt mycket. Det skulle kunna vara en tråkig sysselsättning, dels med tanke på att dagen är slut, dels på grund av att det finns ett tämligen stort antal smålampor att släcka, vilket kunde ha varit tråkigt och enahanda.   Men det är så kul. För mig. Och, föralldel, för mannen. Vi har en checklista som vi prickar av. Den gäller våra grannar och deras påhittade vanor. Så här kan en del av ritualen låta:
- Gilbert Becaud?
- Uppe!
- Tant Röd?
- Hemma. Parkerat snett.
- Tehuset?
- Börjat dra sig tillbaka. Mannen gör matlåda till i morron.
- Ola and the Janglers?
- Lagt sig.

Och jag tjuter av skratt! Varje kväll. För man vet aldrig, rätt som det är händer det att "Dockan" inte har släckt lampan i köket och då måste vi fantisera ihop en rimlig förklaring. Eller rimlig och rimlig ....

Det finns ett annat talesätt också: Litet roar barn.
Har ni hört det här: Ännu mindre roar medelålders.
Äh, jag är glad för att jag har förmågan att vara glad och just nu kom Tant Röd hem med mössan på sig. Det gör mig glad. Hoppas bara att hon inte möter någon så att hon snabbt tvingas dra av sig mössan i denna blåst. Hon gör alltid det nämligen eftersom mössan är så ful. Säger hon. En dag låg mössan på biltaket. Hela dagen. Då visste jag vad som hade hänt - och jag skrattade. Hade det varit i dag, hade hon fått hämta "fulmössan" i Korpilombolo. Då hade jag tyckt synd om henne. Jag är inte alltigenom elak.