Sparlågan brinner hos mig
Jag är en sparare. Och nu snackar vi inte pengar.
Jag sparar på minnen, jag sparar på ord, jag sparar på tillfällen och en massa annat. Det finns mer konkreta sparobjekt också, sånt som jag av olika, men sällan logiska, skäl inte kan göra mig av med. Jag bara flyttar dem till ett annat ställe. Källaren är ett utmärkt sådant.
Vi har två förråd och förråd är ju till för saker som ska sparas, eller hur? De som kan komma till användning när man minst av allt anar det. Blomkrukor, till exempel. Helt plötsligt kan jag ju behöva femtio stycken i olika färger och storlekar. Man vet aldrig.
Det finns ett mejl som jag alltid kommer att spara. Gideons första egenhändigt skrivna, där han tackade för receptet på glöhöpper. "Tak mormor", börjar det. I går fick jag ett sms som jag också ska spara för det är unikt. Det kom från min son och innehöll fler än ett ord. Faktiskt nio ord och två punkter. Men så hade jag provocerat honom också!
I en sparlåda ligger ett vykort till mig med ett grattis på 32-årsdagen från nr 2 SSK, Anders Eldebrink. Bara en sån sak. Borde ligga på ett betydande antikvärde i dag.
Sen har jag ju mina lappar. Överallt kan man hitta dem. En lapp där det står nåt uppskrivet som är så betydande att man inte får glömma det. Hittade nyss en sådan där det stod "Eld i baken" med min handstil. Jaha, och? Om jag då kunde skriva ner någon slags förklaring också, ett litet stödord för minnet kanske men nejdå, jag skriver bara det viktigaste. På en annan lapp står det "men med 5 -". Också med min handstil. Men "8 PanFu" är definitivt antecknat av någon annan. Kanske går lappskrivandet i arv?
Jag sparar på komplimanger också. De tar inte stor plats i förrådet. Men i mitt hjärta finns det ett komplimangrum, där det är gott om plats. . . Där finns "Jag saknar ditt skratt", "Du är den dotter jag aldrig fick" och sådana finheter, sagda av oväntade givare. De behöver jag inte ens anteckna, de finns redan inristade för alltid.
Så sparar jag på roligheter också. Det är så underbart att bara kunna plocka fram dem och känna den känslan som fanns just då. En tvåveckors vistelse på Kreta år 2000 med min kompis och namne, har gett ett helt arkiv med skrattfester. Vi skrattade i tretton dagar! Den fjortonde fick inte ens städerskan komma in och göra sitt jobb, bara lämna en överdos med toalettpapper. Men i dag kan vi skratta åt det också.
Det är så sant som det är sagt, den som spar, han har. Eller hon. För hux flux behöver man det. Åtminstone dagen efter någon övertalat en att slänga något efter tio års sparande.
Jag sparar på minnen, jag sparar på ord, jag sparar på tillfällen och en massa annat. Det finns mer konkreta sparobjekt också, sånt som jag av olika, men sällan logiska, skäl inte kan göra mig av med. Jag bara flyttar dem till ett annat ställe. Källaren är ett utmärkt sådant.
Vi har två förråd och förråd är ju till för saker som ska sparas, eller hur? De som kan komma till användning när man minst av allt anar det. Blomkrukor, till exempel. Helt plötsligt kan jag ju behöva femtio stycken i olika färger och storlekar. Man vet aldrig.
Det finns ett mejl som jag alltid kommer att spara. Gideons första egenhändigt skrivna, där han tackade för receptet på glöhöpper. "Tak mormor", börjar det. I går fick jag ett sms som jag också ska spara för det är unikt. Det kom från min son och innehöll fler än ett ord. Faktiskt nio ord och två punkter. Men så hade jag provocerat honom också!
I en sparlåda ligger ett vykort till mig med ett grattis på 32-årsdagen från nr 2 SSK, Anders Eldebrink. Bara en sån sak. Borde ligga på ett betydande antikvärde i dag.
Sen har jag ju mina lappar. Överallt kan man hitta dem. En lapp där det står nåt uppskrivet som är så betydande att man inte får glömma det. Hittade nyss en sådan där det stod "Eld i baken" med min handstil. Jaha, och? Om jag då kunde skriva ner någon slags förklaring också, ett litet stödord för minnet kanske men nejdå, jag skriver bara det viktigaste. På en annan lapp står det "men med 5 -". Också med min handstil. Men "8 PanFu" är definitivt antecknat av någon annan. Kanske går lappskrivandet i arv?
Jag sparar på komplimanger också. De tar inte stor plats i förrådet. Men i mitt hjärta finns det ett komplimangrum, där det är gott om plats. . . Där finns "Jag saknar ditt skratt", "Du är den dotter jag aldrig fick" och sådana finheter, sagda av oväntade givare. De behöver jag inte ens anteckna, de finns redan inristade för alltid.
Så sparar jag på roligheter också. Det är så underbart att bara kunna plocka fram dem och känna den känslan som fanns just då. En tvåveckors vistelse på Kreta år 2000 med min kompis och namne, har gett ett helt arkiv med skrattfester. Vi skrattade i tretton dagar! Den fjortonde fick inte ens städerskan komma in och göra sitt jobb, bara lämna en överdos med toalettpapper. Men i dag kan vi skratta åt det också.
Det är så sant som det är sagt, den som spar, han har. Eller hon. För hux flux behöver man det. Åtminstone dagen efter någon övertalat en att slänga något efter tio års sparande.
Kommentarer
Trackback
