Tji sovmorron för mig

Röd dag i dag. Klämdag i morron. Yeah, långhelg!! Trodde du ja. Om man, som jag, lever ihop med en som jobbar inom vården, får man aldrig räkna som andra. I stället blir jag helt förvirrad. Blandar ihop dagar, har lördag på måndag och torsdag två gånger i veckan.
Eftersom mannen skulle arbeta i dag och vädret skulle vara dåligt, bestämde jag mig i går för att ha en lång och skön sovmorgon i morse. I ett anfall av övermod och storsinthet lovade jag dock att stiga upp tidigt och skjutsa mannen om det regnade mycket. Nu visar sig ju faktiskt det mesta vara en bedömningsfråga.

Han kom insmygande i morse och frågade med sin mjukaste röst om jag stod fast vid erbjudandet. Självklart, mumlade jag och steg upp. Drog på mig de kläder som var närmast till hands, gick förbi spegeln och hoppade högt! Har du sett Pingvinerna från Madagaskar? Där finns en figur som heter Kung Julian. Han har en spretig hatt, eller frisyr eller vad det nu ska vara, som står hejvilt åt alla håll. Det var honom jag såg i spegeln! Järnspikar så rädd jag blev.

Störtregnet plattar nog till mitt hår, tänkte jag och tackade högre makter för att "alla" andra var lediga denna röda dag och alltså inte ute och kunde se mig i mitt tillstånd. Jag hade kanske gått tre meter innan jag upptäckte att jag inte blev ett dugg blöt av det myckna regnandet. Vaddå regn? Mannen såg lite skuldmedveten ut, men bara lite, och jag sa ingenting. Det är på tidiga morgnar som jag pratar allra minst. Nu var jag ju ändå uppe, ute och relativt vaken så skadan var redan skedd.

På väg tillbaka, med den sköna sängen som mål, ringde mobilen. En kvittrande röst meddelade att det var fotbollscup i dag och att första matchen var klockan åtta. Bara så att jag visste . . .
En snabb dusch, två koppar te och två leverpastejmackor senare satt jag i bilen igen. Tio grader kallare än i går och nu, minsann, ökade nederbörden markant. Många generationer fanns på plats vid fotbollsplanerna, de flesta verkade tacka sin lyckliga stjärna för att de inte hunnit hänga bort vinterkläderna. Pyttesmå spelare ilade omkring i klungor. "Min" spelare såg ut att längta tills det hela var över och han fick köpa lotter i stället. Efter den matchen var det storebrors tur. Han var inte heller i toppform, förutom när pausmusiken spelades. Han har rytmen i blodet, den grabben. Normalt också fotbollsliret. Men i dag var det si och så, som han själv sa.

Stelfrusen men varm i hjärtat, bestämde jag mig för att åka hem - so here I am. Tänk så skönt det kan vara att vara inomhus. Stackars storebror har två matcher kvar. Jag tror att hans mormor lägger sig under filten och läser en deckare. Det är ju ändå röd dag i dag och visst betyder det vilodag? I morron är det . . . ääää . . . ja, en annan dag, kan vara i princip vilken som helst. Jag chansar på fredag för i så fall ska jag på junta och mannen ska få njuta av en favoriträtt som tröst, chorizo och dillstuvad potatis. Gusis, vad jag skämmer bort honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0