Men herremin så det låter!
Röster och skratt. Jag fascineras av röster och skratt. Kände det väldigt tydligt alldeles nyss när jag hörde en låt med Idolerna, Här kommer sommaren. Dessa fyra ålderstigna herrar har kvar sin personliga klang i rösten. Om vi börjar med Tommy Blom, före detta sångare i Tages. Att lyssna på honom känns ungefär som att putsa lacken på en ny bil med svinto. Ljudet gör ont. Sen kommer Lalla Hansson, han med LP-n Upp till Ragvaldsträsk, och då putsar man bilen med en svamp. Det gnisslar till ibland men gör ingen skada. Så följer Svenne Hedlund, Hep Stars. Vem putsar en bil med bomull? Kan man både ha och vara utan. Men till sist - Lennart Grahn, Shanes förgrundsfigur, där kommer sämskskinnet! Helt perfekt! Mjukt men ändå kraftfullt. Wow!
Jag har nåt i örat som kommer i perfekt samklang med hjärtat när jag hör vissa ljud. Medan andra ger mig huvudvärk och öroninflammation. Ett skratt kan skära sönder mina nervtrådar. Ett annat kan göra mig salig. Om jag nu försöker bortse ifrån barns skratt, vilket är svårt men nödvändigt för objektiviteten i min forskning, så finns det följande kategorier:
Det hjärtliga
Det pärlande
Det sensuella
Det smittande
Det väsande
Det hackande
Det hästgnäggsliknande
och
Det tysta.
Det är de generella grupperna. Naturligtvis finns det andra men de har så få utövare att de inte duger som underlag för mitt statistiskt säkerställda forskningsresultat.
Egentligen borde jag inte heller ta med Det tysta skrattet men då jag har en vän/kusin/storebror (beror på dagsformen) som använder sig av det, och för att det är fascinerande, får det ingå, som en bisats. Så här ter det sig: Först kommer en glimt av glädje i ögonen vilken följs av en mun som öppnas och förblir öppen i, beroende på hur roligt han har, några sekunder upp till en minut. Inget ljud kommer ut förrän Den Stora Inandningen hörs. En långdragen, ljudlig inandning och sen är det klart. Färdigskrattat.
Min forskning visar att det är det smittande skrattet som har störst betydelse. Det kan i princip låta hur som helst men det smittar! Andra kan inte hålla sig för skratt och livet blir roligare, dagen ljusare och vädret bättre.
När det gäller röster, är det svårare. Varför blir jag lycklig av att höra Elvis röst men inte Christer Sjögrens? Varför går jag igång på bas men hurvas åt falsett? Det kan inte ha med min barndom att göra. Pappas bästa vänner hade djupa basröster och dem var jag skiträdd för. Alltså har vi skrinlagt det antagandet. Kan det möjligen ha att göra med äkta kontra falskt? Naturligt eller onaturligt? Nu känner jag att jag har kommit sanningen mycket nära. Ska fortsätta att forska på det. Bli inte förvånad om du ser mig i en doktorshatt en dag.
Under tiden ska jag leta fram låtar från 60-talet. Konstatera om det var bättre förr. Eller om Tommy Blom alltid har varit en usel sångare men dolde det bakom ett fördelaktigt yttre? Då? Jag tyckte för övrigt aldrig att han var söt. Jag var ju trogen Benny Andersson.
Jag har nåt i örat som kommer i perfekt samklang med hjärtat när jag hör vissa ljud. Medan andra ger mig huvudvärk och öroninflammation. Ett skratt kan skära sönder mina nervtrådar. Ett annat kan göra mig salig. Om jag nu försöker bortse ifrån barns skratt, vilket är svårt men nödvändigt för objektiviteten i min forskning, så finns det följande kategorier:
Det hjärtliga
Det pärlande
Det sensuella
Det smittande
Det väsande
Det hackande
Det hästgnäggsliknande
och
Det tysta.
Det är de generella grupperna. Naturligtvis finns det andra men de har så få utövare att de inte duger som underlag för mitt statistiskt säkerställda forskningsresultat.
Egentligen borde jag inte heller ta med Det tysta skrattet men då jag har en vän/kusin/storebror (beror på dagsformen) som använder sig av det, och för att det är fascinerande, får det ingå, som en bisats. Så här ter det sig: Först kommer en glimt av glädje i ögonen vilken följs av en mun som öppnas och förblir öppen i, beroende på hur roligt han har, några sekunder upp till en minut. Inget ljud kommer ut förrän Den Stora Inandningen hörs. En långdragen, ljudlig inandning och sen är det klart. Färdigskrattat.
Min forskning visar att det är det smittande skrattet som har störst betydelse. Det kan i princip låta hur som helst men det smittar! Andra kan inte hålla sig för skratt och livet blir roligare, dagen ljusare och vädret bättre.
När det gäller röster, är det svårare. Varför blir jag lycklig av att höra Elvis röst men inte Christer Sjögrens? Varför går jag igång på bas men hurvas åt falsett? Det kan inte ha med min barndom att göra. Pappas bästa vänner hade djupa basröster och dem var jag skiträdd för. Alltså har vi skrinlagt det antagandet. Kan det möjligen ha att göra med äkta kontra falskt? Naturligt eller onaturligt? Nu känner jag att jag har kommit sanningen mycket nära. Ska fortsätta att forska på det. Bli inte förvånad om du ser mig i en doktorshatt en dag.
Under tiden ska jag leta fram låtar från 60-talet. Konstatera om det var bättre förr. Eller om Tommy Blom alltid har varit en usel sångare men dolde det bakom ett fördelaktigt yttre? Då? Jag tyckte för övrigt aldrig att han var söt. Jag var ju trogen Benny Andersson.
Kommentarer
Trackback
