saltatochkryddat

Så var den över då, provsemestern för Bloggen. Det gick så bra så. Mycket kanske tack vare vädret, som gjorde sommar över en natt. Då blev det stressigt, ska jag säga. Krattningen skulle påbörjas och avslutas och det snabbt eftersom grönskan jagade oss i hälarna. Frön skulle sås och placeras i växthuset som inte var urstädat och synnerligen tokfullt. Bryggan skulle rätas upp och lagas innan båten skulle sjösättas. Det blev liksom allt på en gång.

Så när söndagen och Mors dag kom, vilade - mannen. Han for på jobbet. Det behövde han.
Själv hade jag en lycklig förväntan i kroppen. Barn och barnbarn var på väg! Lite avkyld blev jag dock av en rejäl vattenstråle från ett bazookaliknande vapen. Han låtsades inte ens bli förskräck, Alfred. Jag skrek något som man definitivt inte bör skrika till sitt barnbarn, "men SKIT NER DEJ!!, men jag blev så överrumplad och blöt att jag inte riktigt hade kontroll över mig. Det var ändå tydligen den bästa reaktion jag kunde ha visat, eftersom Affes skratt steg högt bland tallarna, ackompanjerat av de övrigas fnissande.

Förr i tiden, har jag för mig, var Mors dag en dag då mödrar, inklusive far- och mormödrar, skulle ägnas uppvaktning och omsorg. Vart tog det vägen? I dag blir man skjuten med vattenvapen, åthutad av treåringen för att en tavla inte hänger som den borde, får en obehaglig sanning om ens ålder av sonsambon (som inte fullföljde meningen men den var ändå glasklar för alla) och annat som skulle ha varit otänkbart förr. Eller kanske även nu - i andra familjer . . .

Men det är därför jag älskar min familj så mycket. För att den är precis just vad den är. En familj som har väldigt nära till skratt. Jag hörde Gideon, åtta, säga till sin lillkusin Mio, tre, "vi går in och frågar mormor". "Mormor är inte här", svarade Mio. "Jo, min mormor är här men hon är din farmor och hon är här" pedagogiserade Gidde. Jag bara log. Varm i hjärtat.

Lite svårare blev det i morse, när Alfred ringde före åtta och jag inte hann svara. Jag såg ju att det var ett samtal från Adams telefon, så jag ringde upp på direkten. Då hörde jag:
Affe: Men det är inte hon som ringer!
Gidde: Jo, det är mormor, svara nu!
Affe: Nähä, varför står det då svärmor på telefon???

Men till slut fick vi kontakt. Han skulle meddela att hans klass hade våffelkafé i dag för mor- och farföräldrar. Åååå, och jag som ska till frissan just den tiden! Nu hotar mitt samvete att bryta ner mig. Men jag måste inse att Gun-Marie, min frissa, måste få prio ett. Det är för allas trevnad. Om jag äter våfflor i stället, kan jag än mindre krypa under grannens balkong. En jättebra genväg, enligt Gideon. Om man är liten och smal.

Mio, Arwen, Alfred, Gideon, tack för att jag får vara er farmor och mormor! Ted och Annie, tack för att jag får vara er mor! Lina och Adam, tack för att jag får vara er svärmor! Dessutom får jag vara extrafarmor och mormoster. Va? Är jag inte rikast i världen? Och - ibland - blötast . . .