Jag är på avvänjning!
Jag har satt mig på avvänjning!
Så fort jag får ett mejl från Bokus, tar jag bort det. Oläst. Det skär i hjärtat men jag vet att jag måste. Inga fler bokinköp innan jag har läst alla nya jag har i bokhyllan! Men som de flesta slavar under sina laster, har jag en reserv - utifall att. Underst i en pappershög vid datorn har jag skrivit upp tre boktitlar som jag skulle kunna beställa, utan att läsa mejlen om nyutgivna frestelser. Om abstinensen blir för svår. Det känns tryggt.
Så är det det där med 112.
112 - på liv och död.
112 - luftens hjältar.
Klockan 18 går gamla avsnitt i repris på 4:an. Klockan 20 går nya avsnitt på 7:an. Och på söndagar körs veckans avsnitt på 7:an i repris mellan 14 och 16.
Jag har försökt se allt! Vill inte vara utan mina kompisar i helikoptern, ambulansen, brandbilen eller på sjukhuset. De personifierar, för mig, det allra bästa i den mänskliga naturen. Sån vill jag också vara! Men jag är flygrädd. Har fotfobi. Skulle aldrig kunna göra konstgjord andning på en främling - kräsmagad. Bacillskräcken sätter också ett hinder. Om jag träffar någon som lider av, exempelvis, malaria så får jag också genast malaria.
Som brandman skulle jag också vara värdelös. Det där med rökdykning skulle inte vara min grej. Kanske beror det på min cellskräck? Att dessutom komma till trafikolyckor först av alla, skulle ge mig panikkänslor och jag skulle förmodligen tuta och köra förbi i hög fart.
Och poliser sen. Hur mycket elände får de inte se och uppleva? Hur mycket skäll, spott och spe får de som enda tack? Hur mycket tålamod måste de inte besitta för att kunna prata lugnt med fulla och otrevliga knäppskallar? Där faller jag genast genom lämplighetsfiltret.
Nu är det länge sedan Magnus från Gävle var med. Han ser råhård ut men har det härligaste skratt man kan tänka sig och det använder han, säkert omedvetet, för att avväpna bråkstakar. Han är ordentligt sträng när det behövs men jättesjysst för det mesta. Min idol. En av dom.
Ibland flyger luftens hjältar över vårt hustak. Då vinkar jag till mina polare i samhörighet. Två gånger har de kommit in för landning från ett annat håll än det vanliga, på kvällen då jag har suttit i vår TV-soffa, och då har en stark strålkastare lyst in genom fönstret och träffat mig som en spotlight på en världskändis. Det gör mig delaktig i deras arbete, känner jag.
Men nu försöker jag trappa ner. Får inte binda upp mig så hårt eftersom jag inser att TV-tablåerna kommer att ändras över sommaren och då jag för övrigt ändå bara har tänkt se fotbolls-EM, inget annat. Men för säkerhets skull ska jag gömma några avsnitt i Boxern. Bara som en trygghet. Utifall att.
Undrar om 3:an kör sitt "Sjukhuset" hela sommaren? Måste kolla.
Så fort jag får ett mejl från Bokus, tar jag bort det. Oläst. Det skär i hjärtat men jag vet att jag måste. Inga fler bokinköp innan jag har läst alla nya jag har i bokhyllan! Men som de flesta slavar under sina laster, har jag en reserv - utifall att. Underst i en pappershög vid datorn har jag skrivit upp tre boktitlar som jag skulle kunna beställa, utan att läsa mejlen om nyutgivna frestelser. Om abstinensen blir för svår. Det känns tryggt.
Så är det det där med 112.
112 - på liv och död.
112 - luftens hjältar.
Klockan 18 går gamla avsnitt i repris på 4:an. Klockan 20 går nya avsnitt på 7:an. Och på söndagar körs veckans avsnitt på 7:an i repris mellan 14 och 16.
Jag har försökt se allt! Vill inte vara utan mina kompisar i helikoptern, ambulansen, brandbilen eller på sjukhuset. De personifierar, för mig, det allra bästa i den mänskliga naturen. Sån vill jag också vara! Men jag är flygrädd. Har fotfobi. Skulle aldrig kunna göra konstgjord andning på en främling - kräsmagad. Bacillskräcken sätter också ett hinder. Om jag träffar någon som lider av, exempelvis, malaria så får jag också genast malaria.
Som brandman skulle jag också vara värdelös. Det där med rökdykning skulle inte vara min grej. Kanske beror det på min cellskräck? Att dessutom komma till trafikolyckor först av alla, skulle ge mig panikkänslor och jag skulle förmodligen tuta och köra förbi i hög fart.
Och poliser sen. Hur mycket elände får de inte se och uppleva? Hur mycket skäll, spott och spe får de som enda tack? Hur mycket tålamod måste de inte besitta för att kunna prata lugnt med fulla och otrevliga knäppskallar? Där faller jag genast genom lämplighetsfiltret.
Nu är det länge sedan Magnus från Gävle var med. Han ser råhård ut men har det härligaste skratt man kan tänka sig och det använder han, säkert omedvetet, för att avväpna bråkstakar. Han är ordentligt sträng när det behövs men jättesjysst för det mesta. Min idol. En av dom.
Ibland flyger luftens hjältar över vårt hustak. Då vinkar jag till mina polare i samhörighet. Två gånger har de kommit in för landning från ett annat håll än det vanliga, på kvällen då jag har suttit i vår TV-soffa, och då har en stark strålkastare lyst in genom fönstret och träffat mig som en spotlight på en världskändis. Det gör mig delaktig i deras arbete, känner jag.
Men nu försöker jag trappa ner. Får inte binda upp mig så hårt eftersom jag inser att TV-tablåerna kommer att ändras över sommaren och då jag för övrigt ändå bara har tänkt se fotbolls-EM, inget annat. Men för säkerhets skull ska jag gömma några avsnitt i Boxern. Bara som en trygghet. Utifall att.
Undrar om 3:an kör sitt "Sjukhuset" hela sommaren? Måste kolla.
Kommentarer
Postat av: Karin Lå
Maude, som vanligt härlig vinkling! jag borde oxå sätta mig på avvänjning - gillar för mycket goda ostar och andra kaloripåslag som lurar i vardagen!!
Postat av: Maude
Karin, goda ostar är en livsnödvändighet. Vi måste få i oss kalk och B-vitamin på ett trevligt sätt ;) Det gäller att plocka bort sånt som är onödigt. Ricinolja till exempel. Lavv jo.
Trackback
