Vem kan ha godkänt det?

Obs! Känsliga läsare varnas. Detta avsnitt kan innehålla inslag av sjuk humor.

Som barn bodde min far i Slut. Hur detta byanamn har tillkommit, vet jag inte riktigt. Det är då inte så att byn ligger vid vägs ände, tvärtom, vägen fortsätter och delar sig i två förgreningar varav den ena går till Klutmarks station och den andra till Orrliden, bland annat.

Det finns två saker värda att uppmärksamma när det gäller Klutmarks station. För det första finns där ingen station och för det andra har Alice Timander ramlat i ett dike där och brutit handen. I rättvisans namn ska jag säga att det har funnits en station i Klutmarks station. En järnvägssådan. Medan persontrafiken ännu existerade och var lönsam. Eller den var förmodligen inte alls lönsam men det struntade man i för då såg man till folks bästa och det bästa var att åka tåg till stan från Röjnoret, Finnfors, Krångfors och andra byar. Sen började man kolla på lönsamhet och då drogs persontrafiken in på järnvägen så att folk kunde köra bil till stan i stället. En och en. I stället för att umgås på tåget. Miljön brydde man sig inte så mycket om. Den fick framtida generationer fixa.

Men nu var det ju Slut jag skulle skriva om. Den byaskylten är välfotograferad. Jag hoppas att byssborna i de fem-sex husen är stolta över att bo där. Värre var det väl för invånarna i Kräkångersnoret. Den platsen fick faktiskt byta namn till Södra Lövsele. Jag kan förstå varför.

På kyrkogården här i stan finns en gravsten där det står "(Förnamn) Westerman - Slut".  Ja, tydligen.

Ortsnamn är spännande. De är en del av huvudattraktionerna på våra bilresor genom Sverige. Just nu håller jag på att undersöka eventuella resrutter och ramlar då över en massa konstigheter. En del väcker nyfikenhet, andra stryker jag direkt från resplanen. Till Kusbölehelvetet eller Skitåsen ska vi inte! Njutånger ligger inte heller i topp på besökslistan. Men att åka till London, Danmark eller Hålland utan att lämna Sveriges gränser, det låter som en kanonidé.

Det finns en by som är berömd för sin loppis. Folk vallfärdar dit på sommaren. Den byn heter Hej. Det byanamnet måste, utan konkurrens, vara det mest omnämnda i Sveriges historia. Men säkerligen ett elände för människor boende i trakten som får frågan om var de bor. Här i ett fiktivt telefonsamtal:
- Hej
- Ääähum, ja, hej men jag frågade var du bor?
- Hej
- Vi har redan hälsat flera gånger. Vill du inte tala om var du bor?
- Jag säger ju det, i Hej
- Va? Heter stället Hej?
- Ja, så du fattar till slut. Var bor du själv?
- Slut
- Jaha. Ja, hej då. (Oartig typ den där)
- (Men det var då en oartig typ den där)


Hej!
Slut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0