Du är inte välkommen!

Tavlan med de fina orden "God vän är alltid välkommen" hänger på väggen - såklart. Det är ju min dotter som har broderat den när hon gick i fyran eller femman.
Jag kom att tänka på innebörden av de orden när jag läste på Aftonbladet att Vinterkräksjukan är här. Den är definitivt ingen god vän och alltså är den inte välkommen. Men den verkar inte bry sig.
 
Året var 2004, månaden maj. Finalen av Eurovision Song Contest skulle avgöras på kvällen. Mannen och jag skulle sköta barnbarnet, sju månader, och lillemormor (min mor) var också med på festligheterna. Mågen hade redan åkt iväg på en svensexa och dottern skulle ansluta till en tillhörande möhippa lite senare. Vi mådde alla så bra. Plötsligt kräktes barnbarnet. Det gör ju småbarn lite då och då. Efter en stund blev dottern blek och blekare ändå. Hon rusade på toan (den ENDA toan) och kom ut kallsvettig.
- Jag måste ringa efter sambon, sa hon med lätt panik i rösten. Och hon ringde. Och han svarade. Med matt röst. Han var liksom redan på väg hem.
 
Den unga familjen kräktes i omgångar och vi insåg att detta skulle kunna leda till kaos. Det beslutades att mannen skulle skjutsa hem dem eftersom nu även jag tillhörde skaran som behövde tillgång till en toalett - snabbt!
Det gick inte så bra.
Mågen svimmade ute på gården, varvid jeansen hasade ner till knäna och där låg han, som ett utslaget fyllo i bara kalsongerna.  Nu var goda råd dyra, innan någon granne skulle få för sig att ringa socialen. Mågens mamma kallades in, eftersom mågen behövde en egen bårbil. Mannen skjutsade dotter och barnbarn, kom tillbaka och skjutsade hem lillemormor, som fortfarande var vid god vigör.
Sen kom han hem, slog sig ner i soffan bredvid mig (som skulle se meloditävlingen men mest tvingades koncentrera mig på annat). Efter en stund frågade han om det var ok om han satt bredvid mig och åt grillade revbensspjäll . . . Två timmar senare kom de i retur. Det var alltså år 2004. Nu är det slutet av 2012. Han längtar fortfarande inte efter grillade spjäll.
 
Morgonen efter ringde jag min mor. Jodå, hon hade också åkt dit. Stackarn. Läget hos den unga familjen var katastrofalt. Det var bara lilleman som var pigg. Hans far matades med kokt vatten i teskedsdoser. Hans mor var däckad. Och inget kunde jag göra.
Jag återuppstod på den tredje dagen, i den mening att jag fick i mig två klunkar kall Cola. Det godaste jag någonsin smakat.
Så sakteliga repade vi oss. Men jag vill aldrig träffa det kräket igen. Därför tvättar jag händerna med sprit, även på sommaren. Men för säkerhets skull dricker jag whiskey på vintern. Fastän det är det äckligaste jag vet. Förlåt, det näst äckligaste.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0