saltatochkryddat

I dag skulle mor ha sagt att det är Greenpeaceväder. Och hon skulle ha menat: ett grinigt och pissigt väder. Det är definitivt vad jag ser och säger när jag tittar ut genom fönstret, för jag är inte lika finkänslig som mor. Hon valde alltid att bädda in det negativa i nåt mer positivt.

 

I förrgår hade vi minus sju på kvällen. Snön föll på natten och jag blev, som vanligt, vansinnig på morgonen. Förmodligen eldade jag upp mig så till den grad att jag värmde luften utomhus. Det blev plusgrader och slask av alltihop. Så började det regna. Nu har vi fem plus, duggregn och blöta isgator. Dessutom blir det aldrig ljust i dag. Inte i går heller. Typiskt Greenpeaceväder.

 

Några som förmodligen uppskattade den dimmiga gårdagskvällen, var alla Halloweenspöken och monster som smög omkring och ställde intet ont anande folk inför ultimatumet: bus eller godis! Jag gillar inte ultimatum. Därför hade jag bestämt mig för att skrämma de stackars barnen som eventuellt ringde på dörren så att de för alltid insåg att det var lönlöst att försöka skrämma mig till att förse dem med en massa godsaker. Godis får påskkäringarna när de kommer med egenhändigt målade påskkort och har söta fräknar över hela ansiktet.

 

Alltså var jag förberedd. En kraftig signal på dörrklockan och jag rusade dit, slängde upp dörren och skrek:Buuuu!!

Jisses, så rädd han såg ut att bli. Han, mannen i övre medelåldern, som med darrande hand höll fram adventskalendrar från en förening, som han säkert hade hoppats att jag skulle köpa. Men det blev liksom fel hela vägen. Jag hade ingen vettig förklaring till mitt beteende, jag hade inga pengar hemma och jag svamlade en massa. Till slut sa jag nåt i stil med "men du kanske kan komma tillbaka?". "Det är inte säkert att jag kommer ihåg det", sa han tyst, vände sig om och gick.

 

Jo, jag garanterar att han kommer ihåg. Och att han inte kommer igen.

 

Där ser ni, ungar, vad ni ställer till med.