saltatochkryddat

Jodå, man kan vara snällelak. Likaväl som vita lögner accepteras, likaväl kan man vara elak fast man egentligen är snäll - på samma gång.

Ett mycket tydligt exempel på det är min juntas behandling av Helen. Vi träffas ju en gång i månaden då vi äter och dricker gott. En del favoriträtter har utkristalliserats. För bra länge sen bjöd Helen på Grekisk pyttipanna för första gången. Hon var inte riktigt nöjd med resultatet, så hon sa, i ett mycket svagt ögonblick, att hon skulle göra den om och om igen tills den blev perfekt. Vad hon inte visste då, var att redan den första var perfekt men eftersom vi gärna ville ha den supergoda rätten varje gång det var hennes tur att bjuda så höll vi med.

- Nja, inte riktigt hundra, även om den ju är god men . . .

 

Förra gången höll vi på att åka dit men till slut var det någon som kom med det förlösande "du har missat oliverna".

- Va? sa Helen uppgivet, måste man ha dom äckliga sakerna med?

Om det rådde total enighet.

 

I går kväll, när vi gjorde stor entré hemma hos Helen, mötte hon oss glädjestrålande:

- Jag känner mig så nöjd! Jag tror jag kan påstå att den är perfekt.

Vi andra tittade på varann och sa "visst luktar det lite bränt?"

 

Jisses amalia, så fruktansvärt god den grekiska pytten var! Men inga oliver. Inte ens i en skål bredvid. IG.

 

Nästa prövning blir för Anitha. Hon har värdskapet för den traditionella juljuntan och då serveras älgstek, omelett och potatisgratäng. Mmmmmm . . . Nu har hennes man slutat jaga älg så hon påstår att årets juntamiddag blir den sista med det innehållet. Men glöm det! Det är bara för Ingo att hänga geväret över axeln och bege sig ut i skogen nästa höst igen. Att vi inte skulle få den middag som vi längtar efter ett helt år, är inte möjligt. Det vore som att låta Stålmannen komma med julklapparna. IG.

 

I går upptäckte mannen och jag att någon knutit fast en svart sopsäck längst upp i en gatlampa. På motsvarande sida fanns en säck uppsatt högt uppe i ett träd. Nu är det så, i våra trakter, att om plastsäckar fladdrar på plogpinnar efter vägen, innebär det renvarning. Samerna gör så. Men vem knyter fast renvarningar högt, högt uppe i luften? Svaret är lika enkelt som självklart: Tomten!  VG.

 

För övrigt så heter det "orubbeligt" hemma på Rumbagatan. Inte orubbligt. Hon är för söt, min saltkråka, MVG.