saltatochkryddat

Ibland vet jag inte vilket humör jag är på, förrän jag läser tidningen. I dag verkar jag vara på ett sjusärdeles gott humör.

Jag läste om krisdrabbade SAS. Kul? Nej, men om man tänker sig en fiktiv situation:

- Vilket bolag ska du flyga med?

- SAS.

- Jaså, du åker med ett sparplan . . .

DÅ blir det genast roligt i min värld. Tills korrekturläsaren i mig vrålar: Det heter EN sparplan! Då är det inte roligt längre. Förbaskade petimäter!

Men en stund senare blir det kul igen då det i ett reportage om unga simmare avslöjas att någon byggde lego i flera timmar innan han dök upp. Snacka om att kunna hålla andan.

 

Eftersom jag har ett journalistiskt förflutet, har jag en benägenhet att falla in i nån sorts intervjuform ibland när jag träffar människor. Häromdagen hände det igen. Jag var ute på en promenad i stans vackraste omgivningar då jag såg en kvinna komma stretande med en resväska efter sig och något desperat i blicken. En blick som hon valde att fokusera på mig, vilket gjorde mig skrämd då jag insåg att papperet hon hade i sin hand, förmodligen var en karta eller en vägbeskrivning av något slag. Är det något jag är totalt värdelös på så är det att beskriva - vad som helst. Min syster Gun brukar be mig att inte ens försöka för hon tycker det är så jobbigt att se en skapelse framför sig på näthinnan och sen tvingas revidera den helt när hon får möta verklighetens version.

 

Nå, kvinnan styrde stegen mot mig och sa:

- Du kan hjälpa mig.

Jag föll direkt för hennes aningslösa tillit och för hennes dialekt, som inte liknade någon annan jag hört.

Hon sökte Klockardalsvägen och om hon skulle hitta den, var hon tvungen att åka till någon annan stad, det insåg jag direkt. Men när hon sa "åg rom för resande", då förstod jag. Klockarbergsvägen, var det. Jag lyfte armen för att påbörja pekandet men sänkte den och sa "äh, kom, jag följer dig". Hon trodde att jag var snäll men det var ren bekvämlighet från min sida.

Under promenaden fick jag veta att hon var från Holland men bodde i Härnösand sedan 2001, att hon hade barn och att hon var kulturarbetare, hade bland annat varit med i en dansgrupp som turnerat runt i Sverige och Europa. Jag fick veta hur vädret är i Holland på hösten och att hon rökte och tyckte att det var onödigt dyrt med hotellrum. Bland mycket annat. Det var jättetrevligt. Till slut var vi dock framme vid rom för resande och vi skildes som de gamla vänner vi var, med ha-det-så-bra-önskningar och vinkningar.

 

Mitt goda humör förbyttes dock snabbt till vanmäktig ilska när jag riktade blicken mot "min" nyrestaurerade kyrka. Den var inte längre vit! Den var snarare mörkvit, som Bengt Grive säkert skulle ha sagt. Skellefteå landsförsamlings kyrka ska vara kritvit! Vilket helgerån.

 

Det kändes nästan lika hemskt som när Skellefteå Kraft, utan att fråga mig, målade om sina maskinistbostäder i Selsfors. Min barndoms gula hus. Min trygghets gula hus. Röda. Röda, som om de vore några helt vanliga hus i Västerbotten. Jag grät. Men när mina föräldrar flyttade därifrån och köparen målade huset rosa, då orkade jag inte ens bry mig. Jag klippte banden. För min egen överlevnads skull.

 

I dag blir det nog ingen intervju. Det hällregnar så det är bäst att vara inomhus. Vilken tur att jag upptäckte att jag är på bra humör, innan regnet började vräka ner.