saltatochkryddat

Nu måste jag skynda mig! Nioåringen ska låna datorn. Han ska ha LAN-party i kväll. . .

Jag var tvungen att anropa Wikipedia för att förstå vad vår dator ska medverka i. Jaså, jaha, ett party där var och en sitter vid egen dator och spelar dataspel mot de andra. "Föregångarna till LAN var bl a demopartyn". Jamen DOM kommer jag ihåg! Tupperware. Oriflame. Ljuspartyn. Det var tider det.

 

Som tur var läste jag vidare. Fanns inte en koppling till dyra plastprodukter eller smink.

 

Okej, det blir ett äventyr för lilla PC-n. Hoppas bara att den kommer tillbaka i oredigerat skick. Jag vet att bröderna Bus tycker att den är alldeles för långsam och trög. "Ni måste uppgradera den, mormor" säger de. Och jag håller med. I morgon, kanske. Eller så inte. Det beror på när nån som begriper mer än vi dyker upp. Men än så länge avslöjar jag inte alla mina bristande kunskaper för barnbarnen, de har hittat nog många som det är.

 

Vi var hos goda vänner i lördags. De har allt i den senaste tekniken. Nu går det inte att göra nånting utan att "paddan" och mobilen (heter det så fortfarande?) ska vara inblandade. Spela lite bakgrundsmusik? Okej, då plockar vi fram listan på smartfånen, drar med fingret över skärmen och vips hörs låten från en osynlig högtalare inne i väggen (förstod jag så småningom). Vart tog skivspelaren och rullbandspelaren vägen? För att inte tala om kassettradion? Där kunde jag glänsa! Spola fram, spola tillbaka, spela in, spela upp. Jag var ett tekniskt under.

 

Och när vi spelade spel, var det Monopol. Lunkan hade ett sånt och ville gärna spela. Men när hon, som alltid, köpt både Centrum och Norrmalmstorg, tog jag cykeln och cyklade de tolv kilometerna hem. I ilska och bitterhet. Nu har jag ju aldrig varit långsint, kanske beroende på dåligt minne, så när jag kom hem, gick jag oftast direkt till telefonen och ringde henne och frågade vad vi skulle göra. Hade hon sett några moppekillar? Var det värt att cykla tolv kilometer tillbaka? Oftast.

 

Nu behöver de inte lämna stolen för att umgås med kompisarna, hur långt bort de än bor. Teknik är trist. Förutom Skype . . . Nu har odågorna fixat det på vår dator. I går, när jag satt och läste Aftonbladet på nätet, började det plötsligt leva om och det visade sig att bröderna bus ville ha kontakt. Plus Ebba, som jag inte känner. Men de förklarade: Det är våran mormor det här, Ebba, och nu kan vi skajpa med henne.

Hur länge som helst. Och gratis. Är inte tekniken för underbar?