Jag har besökt regnbågen

Judy Garland, hon befann sig nånstans ovanför regnbågen hon. Maude Westerman, hon har befunnit sig i regnbågen hon. Det var en annorlunda, men angenäm, upplevelse.
 
Jag fick gå in i en jättestor glob, som i princip fyllde ett helt rum. På golvet fanns sköna madrasser och ett helt moln med dunkuddar att luta sig mot. Där låg jag, med öppna ögon, och såg regnbågens färger fylla hela utrymmet. Övergången från en färg till nästa skedde mjukt och vilsamt. Det var absolut tyst. När den röda färgen tog över, såg jag inte ens mina ben, allt blev intensivt rött, det kändes som om jag badade i färg. En spännande och skön känsla.
 
Det var hos min fantastiska vän Monika, som jag fick besöka regnbågen. Jag tror på fullt allvar att färger har stor betydelse i vår tillvaro, varför skulle de annars finnas? Om jag klär mig i blått, till exempel, vet jag att jag går med nedsjunkna axlar och har svårt att hålla huvudet högt. Varför? Om jag klär mig i rött, är jag väldigt obekväm, helt utan självförtroende. Men - järnspikar om jag har lila eller svart! Här kommer jag! Orange blir en busig färg på mig, jag har svårt att ta mig själv på allvar. Så någonting gör ju färgerna med ens personlighet. Eller har jag fel?
 
Just nu är vitt det värsta jag vet. Vitt är inte en färg, det är ett tillstånd. Och det tillståndet råder utomhus just nu. Regnets droppar, som varit helt färglösa, har övergått till vitt. Inte så att de lägger sig som ett täcke på marken, inte än, med det räcker att se dem i luften för att jag ska bli låg. Jag vet ju vad som väntar.
 
I går var det däremot gult och orange i farten. Jag körde efter en bil med släp och tyckte nog att det blåste löv på min bil mer än vanligt om hösten. Joho! Den föraren hade förmodligen krattat tomten och lastat allt på släpet i avsikt att köra bort högen till någon annan plats. Hallå! Förstagångskrattare? Hur snopen blev du när du kom fram och upptäckte att släpet var tomt? Hokus pokus bara så där.
Medan jag kom hem med en kamouflerad stridsvagn. Dock inte på stridshumör. Jag hade ju lila jacka och halsduk, vetja.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0