Alla som känner mig vet att jag älskar att äta frukost. Allt från te och hårdmackor med leverpastej till croissanter med ost och marmelad. För att inte tala om hotellfrukostar.
På vår bilsemester bodde vi bland annat på Best Western Hotels i Mora. Toppbetyg! Vilken frukostbuffé. Tur att vi bodde där i två nätter så att vi hann med att smaka på det mesta. Det är en sagolik njutning. Mora, som stad, är också en trevlig bekantskap. Jag provade att gå i mål i Vasaloppet och det kändes stort. Ett historiskt vingslag svepte över mig och jag insåg att nåt mer kraftprov behöver jag inte göra för att känna samhörighet med Gustav Vasa. Tänk om de insåg det, alla tusentals skidåkare som plågar sig fram i fädrens spår.
Till Mora vill jag återvända.
Men - och nu blir det allvar. Efter Mora fortsatte vi till Trondheim för jag hade fått för mig att Nidarosdomen kallade på mig. Vi hade bokat rum på ett hotell vid kajen, vilket vi trodde skulle bli mysigt. Vi borde ha förstått. Först passerade vi genom en vägtunnel som hette Hell. Sen såg jag en skylt med upplysning om flygplatsen utanför Trondheim. Den heter också Hell! Två företeelser som jag hjärligt avskyr, vägtunnlar och flygplatser, har de döpt till ett i mitt tycke helt givet namn men det gör mig ju inte tryggare direkt.
Så blev det rena Hell att hitta till hotellet också. Det byggs i Trondheim! Vägar och huskroppar. Överallt och kors och tvärs. GPS-en gav upp. Den ville att vi skulle köra förbi hela Trondheim. Hädanefter ska jag lyssna mer på den. Inte för att staden är otrevlig på något sätt, tvärtom, men det var det där med frukosten.
När vi äntligen hittat fram och checkat in, frågade jag vilka tider frukosten skulle serveras. "Klocka syv", svarade tjejen glatt. "VA? Sju?? Vaddå sju?", tror jag att jag nästanskrek. "Ja, då hänger vi den på döra", sa hon lika glatt.
Onda aningar fyllde mitt sinne. Men mannen var inte lika avogt inställd, det fanns ju kaffe att hämta dygnet runt, gubevars.
Jag vaknade av att han kom in i rummet, tio över sju, med en kaffekopp och två papperspåsar. Han såg nästan lite rädd ut. Han känner ju mig.
I varje påse fanns en liten tetra med juice, ett stenhårt, träigt och oätligt päron samt en dubbelmacka med skinka och ost, skurna mitt itu så att det såg ut som om vi fick två.
Nidarosdomen var imponerande. Inte frukosten. Men att Gustav Vasa ville till Mora har jag full förståelse för. Dit vill jag också, igen och igen. Vilken frukostbuffé! Och inte var det sju järnvägsspår och trettiotusen fiskmåsar utanför fönstret där heller. I 25 graders värme. Vilket Hell.
