saltatochkryddat

När jag var 26 år och väntade mitt andra barn, hände det då och då att jag kopplade av framför TV-n på dagtid och såg den engelska serien Hem till gården. Det som var mest spännande med den, var att se om huvudpersonen, Jack Sugden, någonsin skulle visa sig och verkligen komma hem till gården. Under tiden skötte hans mor, Annie, och hans bror, Joe, om ruljansen. Och väntade. Och pratade om Jack. Dessemellan körde de traktor, besökte puben och bakade pajer. Snacka om actionrulle.

Det goda den serien förde med sig, var ändå namnet Annie, som hon fick heta, mitt andra barn. Det var visserligen sedan länge bestämt att hon skulle heta Tina (syskonen Ted och Tina!) om hon blev en hon men så träffade jag en lömsk hund som hette just det, en som gjorde utfall och var aggressiv och de egenskaperna ville jag inte föra över på min dotter. I stället fick hon ett varmt, förklädesprytt, moderligt namn från Hem till gården.

 

Nu är hon 33 år och missar inte ett avsnitt av den serien! Hennes högtidsstund är när hon är ensam hemma med en skål popcorn och kan se en hel veckas avsnitt på en enda gång. Ibland händer det något i ett avsnitt och det vore ju förargligt att missa just det. På min tid hände det aldrig något i avsnitten, förutom att det väntades på Jack.

Nu har de slutat vänta. Klokt är väl det eftersom han förmodligen sitter på något ålderdomshem och förresten så är de väl döda, alla de som väntat. Därför bytte också serien namn i England, från Emmerdale Farm till bara Emmerdale. WOW!! Vilket vågat grepp.

 

Nu är det ändå så att jag finner trygghet i vissa TV-program. När det blir höst och jag kurar ihop mig i soffan, då vill jag se det jag är van att se. 112 - på liv och död börjar om nu med nya avsnitt. Yes!  Hollywoodfruar måste jag bara se för att, förhoppningsvis, kunna utröna om denna Gunilla Persson verkligen är på riktigt eller om hon är animerad. Bonde söker fru, känns så där lagom spännande och pinsamt. Och att, som i går, höra Börje Salming jojka i Borneos skogar, gjorde mig lyrisk. Hans hesa stämma, långt inne i slyn, förde mig till ett lyckoland. Undrar bara vad orangutangerna tyckte, de som han är där för att rädda. Inte för att göra dem rädda.

Och Lilyhammer! Har du sett Lilyhammer? Där Little Steven, från Bruce Springsteen´s band, spelar en före detta maffioso som fått ny identitet och flyttat till Lillehammer i Norge. Hur härligt knäpp är inte den. Jag njuter.

 

Sen behöver jag ju inte ens nämna sporten. Såg att Bud Holloway i en intervju sa att han tackat nej till feta anbud från andra klubbar på grund av att det inte går att lämna en stad där han hört två äldre kvinnor sitta på ett kafé och diskutera Skellefteå AIKs power play och där en kvinna döpt sin katt till Anders Söderberg. Vad då? Är det konstigt? Så gör väl ändå alla . . .