saltatochkryddat

Är det nåt jag kan så är det alfabetet! För varje gång jag inte kommer ihåg ett namn, kör jag alfabetet i hjärnan för att se om minnet hakar upp sig på en bokstav. Det brukar funka, för det mesta. Men nu börjar ett annat fenomen uppträda; jag känner igen folk men jag kommer inte på vilka de är. Det är så jobbigt. Inte hjälper alfabetet till heller.

 

Som i somras, till exempel. Vi, syster, svåger, man och jag, var ute på en ångbåtstur i Stockholms skärgård. Det var, som väntat, mycket obekanta medpassagerare men så plötsligt kom ett yngre par och satte sig mittemot oss. Men hjälp! Skulle jag hälsa på honom eller inte? Tjejen i fråga kände jag inte igen men killen var så otroligt välbekant. Jag flackade med blicken för att inte möta hans, innan jag hade bestämt mig för om jag kände honom eller inte. Så började de prata med varann och - de pratade franska! Vad i hela fridens dar? Jaha, hon måste ju vara från Frankrike och helt logiskt pratade han franska med henne, trots att han var från Sverige och kanske Skellefteå. Eller?

 

Eftersom min syster satt bredvid mig och vi har tillämpat ett väsande språk sinsemellan hela livet när vi inte velat att andra skulle höra, väste jag, oartikulerat, "vem är han?". Hon väste tillbaka, med lika stela läppar: "Vet inte men jag vet att jag borde".

 

Vi passerade Vaxholm, där både Ingemar Stenmark och Börje Salming bor, men vem hade tid att spana efter dem. Inte vi. Hjärnorna gick på högtryck och jag vet inte vem som släppte ut mer ånga, vi eller båten. Det går ju inte att koppla bort en sån fundering, speciellt inte så länge man har föremålet mitt emot sig.

Plötsligt kom jag på det! Men försök att väsa "Martin Fourcade" när det bullrar och stimmar runt omkring. Va? väste syrran tillbaka. "Skidskytten" försökte jag med så att läpparna stramade i ett onaturligt leende. Hon skakade på huvudet. Nej, sa hon högt och tydligt. Nähä, inte det. Hon är ju storasyster.

 

Fortfarande vet vi inte vem han var. Men vi vet att vi känner honom. Kanske inte personligen men rätt så väl ändå. Nu har jag glömt bort hur han såg ut så nu löns det inte att jag fortsätter att grubbla men lösningen kanske kommer en vacker dag. När skidskyttet börjar om . . .

 

Vi hade däremot inga som helst problem med att identifiera den cyklande mannen utan cykelhjälm som, i hög fart, kryssade mellan alla människor i Stockholms city. Carl Bildt, sa vi på direkten. Men vi brydde oss inte om att hälsa.