saltatochkryddat

Med risk för att helt fördärva mitt anseende, om det finns nåt kvar att fördärva, ställer jag mig vid skampålen och erkänner: Jag har aldrig varit någon kattmänniska.

 

Hundar, däremot, har jag alltid tyckt om. Eller har jag verkligen alltid det? Till en hund säger man: Kom hit! Och den kommer. Ja, inte Kia förstås, en golden retriever med alla bokstavskombinationer som existerar inom djurvärlden. Från A till Ö. Ett kommando som sa "Kom hit", betydde i själva verket "göm dig i skogskanten och se helt oförstående ut". Eller det, för de flesta, lättbegripliga ordet "Stanna!", omvandlades i hennes hjärna till "skit i vad hon säger, spring utav tusan!". Men hon var söt, snäll och glad. OCH - empatisk! När jag grät för att Batistuta grät för att Argentina blev utslagna ur fotbolls-VM, då sprang Kia och hämtade sin salivindränkta dragkampsleksak och la den i mitt knä.

 

Om jag var ledsen, av andra orsaker, då blev hon jätteglad. Hoppade och studsade och skrattmorrade runt mig. Kunde man annat än älska den hunden? Jajamänsan.

 

I går hände det två ting som fick mig att ifrågasätta mig själv. Zingo kom och hälsade på för första gången. Affes katt. Mitt hjärta smälte. Eller smalt. Vi fick kontakt. Han kom faktiskt tassande in i köket och sa att han också skulle vilja ha glass. Jag förstod vad hans mjau betydde!

Naturligtvis fick han ingen glass. Därför anföll han mig en stund senare och bet mig på foten. Jag förstod precis vad han ville säga med det. Själarnas kommunikation.

Har jag blivit en kattmänniska? Den frågan förföljer mig hela tiden.

 

Det andra ifrågasättandet är klurigare.

Eftersom jag hade gjort palt, bjöd jag Affe och resten av familjen på middag.

När jag serverade, sa jag: "Ja, dom kanske inte är så snygga men . . .", varvid Affe snabbt replikerade:

- Paltar ska inte vara snygga, dom ska vara goda. Som mormor.

 

Nu har jag vänt och vridit på det konstaterandet i minst arton timmar och fortfarande vet jag inte hur jag ska ställa mig till det. Att bli liknad vid en palt, är väl inte drömmen för mig. Trots det, inte helt orealistiskt. Och på något underligt sätt, fanns där en komplimang inbäddad också. Tror jag . . .