Det blev inte som jag hade tänkt

Den här torsdagen hade jag tänkt behandla som vilken torsdag som helst. En regnig, grådisig och halvtråkig, visserligen, men ändå ganska lik många andra torsdagar i mitt liv.
Inte en tanke skulle ägnas åt det som händer i kväll.
 
Så gjorde jag misstaget att gå ut på stan. Jag hade en gul tröja under min svarta jacka, som bara stack upp en aning nedanför halsen men det räckte. Jag blev en av oss! Direkt. Män i kepsar med AIK-loggan på log och nickade mot mig, bankpersonal med tröjor med texten "Vad som än krävs" bjöd in mig för att diskutera eventuell sänkt ränta, livsmedelspersonal erbjöd mig en gul och svart banan alldeles gratis och ungdomar i de rätta färgerna visade respekt genom att öppna dörrar för mig.
Det var med andra ord kört.
 
Nu skulle jag väl inte få någon sinnesro alls, misstänkte jag och där hade jag både rätt och fel.
När jag kom hem såg jag rubriken på min dataskärm, klickade vidare och läste och blev . . . ja, jag vet inte vad jag ska kategorisera det som. Agenturer har alltså sökt upp unga flickor utanför en ätstörningsklinik där de vårdats för anorexi. Modellagenturer! En av flickorna som de kontaktade satt i rullstol på grund av att hon var så mager. Bara som ett av många exempel.
 
Där kämpar tjejerna för sitt liv, för att kunna få tillbaka en sund kroppsuppfattning och så dyker det upp människor som talar om för dem att de är så smala och helt perfekta, precis som en toppmodell ska se ut.
 
Snälla nån, säg att det här inte är sant. Säg att det bara är en skröna, ett påhitt av någon som vill se hur lättlurat mediafolket är. Ge mig, oss alla, en dementi så fort som möjligt. En sådan här grymhet kan bara inte finnas.
 
Jag hade i flera, flera år en klänning hängande i min garderob, en storlek 36. Den storleken passerade jag väl nån gång i tonåren, kan jag tro men det fantastiska med den här klänningen var att den växte i takt med mig! Jag provade den varje år och den passade fortfarande. Storlek 36. Fastän mina nyinköp visade helt andra siffror. När jag började köpa kläder i storlek 40, tänkte jag slänga klänningen men provade den ändå för skojs skull. Jomenvisst. Den passade fortfarande. Storlek 36.
 
Vad säger det mig? Jo, att det inte är i garderoben kläderna krymper, utan hos modemaffian. Om jag skulle drista mig till att prova en 36:as t-shirt i dag, skulle jag möjligen kunna ha den som pannband. Men om jag hade haft kvar en sådan sedan 70-talet skulle jag förmodligen ha kunnat tränga in mig i den. Inte snyggt men ändå.
 
Nu är det dags att sätta ner foten! Du är inte underviktig, normalviktig eller överviktig, du är jätteviktig! Alla. Fatta det, modebranschen, och håll era giriga fingrar från vårt uppväxande släkte. Det är en livsfarlig bacill ni sprider.
 
Och jag, jag klär mig i matchstället snart. Det ÄR faktiskt inte vilken torsdag som helst i dag. För jag brukar inte vara arg på torsdagar . . .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0