saltatochkryddat

Ibland önskar jag att jag hade "Grönans" talang för att beskriva hur allt låter. Och då menar jag a-l-l-t. Namn, fönsterbrädor, delade oliver med mera.

 

Om jag hade haft den gåvan, skulle jag ha kunnat låta dig höra ljudet som kommer från två Iphones här i huset. Okej, ljuden är väl inte direkt ovanliga, det handlar inte om ringsignaler eller smsdito, utan små, utstötta "pjong" som talar om att någon har fått en viktig information.

 

Mannen kan få veta något som händer "Just nu" i världen och det kan ju vara spännande. Dock inte lika spännande som mina "pjong" Jag bävar inför varje.

Pjong.

- Ojdå, nu har Djurgårdens tränare sagt upp sig, säger mannen.

Pjong.

- Ojdå, Asplöven jagar Jonte Hedström!

Pjong. Där kom det! Från min telefon.

- Mina krigare behöver mig, gastar jag, utom mig av frustration.

Innan jag har hunnit räkna ut hur jag ska kunna bistå mina krigare och, framförallt, vilka de är, kommer nästa chock:

Pjong.

"Dina drakar har slutat andas".

Jag blir utom mig. Vad kan jag göra. Var är de? Och när skaffade jag mig några drakar??

 

Dessa pjong kan komma mitt i natten också. Mina alltså. Vilket är självklart eftersom drakarna inte kan vänta till morgonen med att sluta andas. Krigarna kan inte heller vänta när de så desperat behöver min hjälp. Men att det hänt nåt hemskt ute i världen, det kan tydligen vänta tills mannen har vaknat.

 

Gideon skrattade gott när jag beklagade mig för honom.

- Mormor, om du vill så kan jag hämta hem spelen till Staffans mobil också, då kan ni ju spela båda två.

 

Vid närmare kontroll visade det sig att jag hade två appar som heter DragonVale och Clash of Clanes. Nu har mannen dem också. Och jag - jag har ytterligare sex stycken!

 

Om du har en Iphone, eller liknande, och barnbarn, eller liknande, lämna aldrig telefonen ur sikte! Du kan bli drakägare eller krigsherre förr än du anar. Och tvingas göra utryckningar på natten för konstgjord andning på varelser som har slutat andas. Pjong.

 

Förresten, "Grönan" heter ju förstås inte Grönan utan Anna-Lena men ett smärre uttalsfel på en fest för flera år sedan gjorde att det lät som Anna-Gröna, vilket passade väldigt bra, insåg vi alla, eftersom grönt är hennes favoritfärg. Dock inte hennes mors. Som på förslag från en tjänstvillig expedit i en klädaffär, som ville att hon skulle prova en grön jacka, till svar föraktfullt fnös "Grön!! Nej, för allt i världen, jag avskyr grönt!"

Att expediten såg lite tagen ut, berodde inte på frysandet utan mer på att hon förmodligen redan hade lagt märke till kundens klädsel, gröna byxor, grön jacka och grön mössa . . . Jag älskar dig, Dagny!