En känsloladdad helg har flugit förbi

Jag tänker. Alltså finns jag.
I helgen har jag både tänkt jättemycket men också känt att jag finns till väldigt mycket.
 
Vågar jag börja med fredagen? Nähä, inte det, okej då släpper vi att VI ÄR I FINAL!!!
 
Lördagen bjöd på två kalas. Men innan dess kom ett blivande födelsedagsbarn hit och underhöll oss medan hans föräldrar var ute på en del hemliga ärenden inför denne Affes åttaårsdag. Han vet ju, som sagt, redan vad han får och från det viker han inte en tum. Katten Zingo kommer på tisdag. Undrar om hans föräldrar vet om det? För deras skull hoppas jag det.
 
Sedan åkte vi iväg till ett 30-årskalas. Där kände vi oss gamla. Direkt efter det bar det av till ett 60-årskalas. Där kände vi oss ännu äldre. Men det är kul att se glada människor som blir överraskade av både besökare och presenter. Madde, som fyllde hälften, blev nog lite fundersam när det droppade in folk och de flesta inte bar på paket. Blommor fick hon men sen då?? Jo, på kvällens fest fick hon veta orsaken. Alla hade gått ihop till en gemensam present till henne, som hon tydligen blev jätteglad över. Snart är det bara att tuta och köra, Madde!
 
Yvonne, som fyllde dubbelt, blev mest överraskad över att det kom någon. Det blev inte vi.
 
Men sen var det dags att åka hem, tömma huvudet från allt surrande, krypa i myskläderna och se vilka som skulle bli våra motståndare i SM-finalen. Så underbart härligt avkopplande att inte behöva bry sig. Bara konstatera att "jaha, det blev Luleå". Inte mer än så efter veckor av vånda och ångest varannan dag. På lördag börjar det igen. Tyvärr krockelerar den matchen med ett möte, inplanerat sedan fyrtio år tillbaka.
 
Vi var fyra tjejer som höll ihop under gymnasietiden. Naturligtvis skulle vi fortsätta att hålla ihop, hur än framtiden gestaltade sig. Var vi än bosatte oss. Vad vi än gjorde. Minst en gång per år skulle vi sammanstråla. Så blev det sagt och så blev det naturligtvis inte. Men okej då, varje gång vi fyllde jämna år i alla fall. I så fall är vi trettio nu, max fyrtio. Så för att fira våra fyrtioårsdagar ska vi äntligen ses. Även om en av oss bor väldigt långt borta. Och det är dit vi ska försöka ta oss, vi andra tre. Två från Skellefteå och en från Burträsk ska ge sig iväg på den långa färden till Umeå. Och tur är väl det, för nästa vecka flyttar hon till Stockholm. Alltså är det här sista chansen, även om dagen råkar sammanfalla med första finalmatchen. Jag är väl ingen hockeynörd heller. En match kan man väl offra. För gammal vänskaps skull. Skrutt vore det annars.
 
Jag nyser, har ont i kroppen och känner mig lite skruttig. Faktiskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0