Inte bara hockeyn som ger mig hjärtklappning

Skickade ett sms i går kväll med en fråga som enkelt kunde besvaras med ett ja eller ett nej. I morse klockan 06:08 kom svaret: Japp.
 
Jag stänger aldrig av min mobil, förutom på flyget och andra ställen som gör mig nervös. Inte ska då min telefon bidra till att ett plan får fel på sin elektroniska utrustning och störtar. Inte heller ska en livsuppehållande respirator på ett sjukhus stanna för att min Iphone stör. Sen finns det även tillfällen när jag tar hänsyn, de är inte många men de finns.
 
På grund av detta storhetsvansinne, möjligheten att nå mig ska alltid finnas eftersom jag är en sån betydelsefull person, vaknar jag alltså av att storspoven tjoar utöver sig åtta minuter över sex en onsdagsmorgon. Jag rusar upp med hjärtklappning och möts av ett "Japp".
 
Annie, min älskade dotter, varför gör du mig detta? Är det en hämnd för att jag råkade säga att "varje morgon som jag vaknar och vet att det är hockey på kvällen, blir jag så lycklig"? Du undrade, inte alls försynt, om jag inte först och främst tänkte på att barn och barnbarn mår bra och att det gör mig lycklig? "Men självklart", svarade jag, "det är ju det första jag tänker på men eftersom ingen av er har ringt under natten så förutsätter jag att det är så".
 
Du skrämde mig, skitunge! Försök bara att boka ett fönsterbord hos mig till lunch i dag så ska du få se . . .
 
I går kväll, efter det att matchen var slut och vi hade vunnit - igen, kom 80-plussaren in och var yr i huvudet. Hon hade tvingats stänga av TV-n i tredje perioden, då spänningen tog ut sin rätt.
Mannen gick och öppnade då det ringde på dörren. "Men varsch är Maude?", hörde jag henne fråga. "Gå in i TV-rummet du", svarade han, "där ligger spillrorna".
 
Den svartgula buketten blommor som lyser så vackert på balkongen, har jag nu, efter studier av Linnés faktaböcker, kunnat artbestämma till blyga backvioler (på latin: Sevc) och skott från vild isbegonia (på latin: Arvidsson). De är inte bara lysande vackra, de är också frosttåliga och står i alla väder.
 
Jag brukar inte offentliggöra mina sms-konversationer med andra men eftersom jag förstår att alla nu sliter sitt hår och undrar vilken fråga min dotter fick av mig i går kväll, så känner jag, av ren medmänsklighet, att det mest humana denna gång är att avslöja den: "Har katten kommit hem?"
(Du vet, Zingo/Christer Turkman.)
Det tog tio timmar att formulera och skicka iväg svaret. Japp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0