Kan syrliga karameller gå i arv?
Så var det gjort!
Nu har jag deklarerat och städat bort AIK från balkongen. Det ena spred guldglans, det gjorde inte det andra.
Det ena avfärdades med en knapptryckning, det andra var lite mer känslosamt. Men nu är det faktiskt dags! Att se framåt.
Snödrivorna minskar i storlek för varje minut, de är nu inte längre vita utan har en svart grundfärg och pryds med systempåsar i blått och lila, hundbajs i brunt och gröngult, snus, fimpar, ölburkar och en massa annat som man inte tar med sig in eller till soptunnan eftersom det är för tungt och jobbigt.
Mor min avskydde den här tiden på grund av dess smutsighet men hips, vips hade gräsmattorna tinat fram och hon kunde studsa ut med krattan i högsta hugg. Det var som själva livet det. Att kratta bort fjolårslöven, som låg ovanpå gräset, det var ingen utmaning. Nej, ner i gräsrötterna skulle krattans tänder tugga sig. Annars blev det inte rent.
En del påstod att en dylik krattning skadar rötterna och att det då följaktligen blir mindre gräs men det är bara ont förtal. Ansåg mor. Och jag lovar och garanterar, jag har själv sett det med egna ögon, att de återupplivade, ljusgröna grässtråna faktiskt följde henne i hälarna. Det blev grönt där hon gick.
Hon blev varm och törstig men gav sig inte tid till att dricka. Däremot laddade hon fickorna med syrliga karameller som stimulerade salivproduktionen. Jag undrar om sådant också kan gå i arv. Att få begär efter sursyrliga karameller, alltså. Utan att för den skull känna ett behov av att räfsa.
Just nu är jag galen i en jättestor, stenhård, orange karamell som tar cirka en halvtimme att göra slut på. Jag kan inte prata under tiden så jag njuter den helst i min ensamhet. Men nu håller det på att krisa till sig. Jag måste prata mer!
Mina stämband håller på att rosta. Detta, har jag själv konstaterat, beror på att jag pratar för lite. Det kan gå en hel dag utan att jag pratar förrän på eftermiddagen då mannen kommer hem och då har jag just ingenting att säga heller. Fniss.
Det finns de som tror att mina stämband är överansträngda i stället. Snicksnack. Jag är faktiskt en tystlåten typ, även om det inte hörs.
Kommentarer
Postat av: Karin Lå
Tänk att du alltid ska få mig att småle eller skratta när jag läst dina kåserier! Det där om att vara tyst en hel dag - det känner jag igen. Så när jag träffar folk brukar jag genast säga att jag "lider" av ett uppdämt pratbehov.
Postat av: Maude
Det är kanske bäst att vi träffas när vi har "sjungit upp oss" lite grann, annars pratar vi väl ihjäl varann ;-))
Trackback
