Det är vackert på kvällskvisten

 
Kvisten är från skogen i stugan och jag älskar den! Den inger mig, i normala fall, lugn och hopp. Men inte i dag!
Här råder ingen julefrid. Och det är granens fel.
 
Årets gran är ful. Ändå är det samma gran som de senaste tio åren. Jag har varit så nöjd med den, bara att hämta upp från förrådet, vika ut grenarna och klä den. Nu har jag råkat se en annan gran. Så otroligt vacker och naturtrogen. Det enda naturtrogna med vår nuvarande gran är att den barrar.
 
Den andra kostar över tusen kronor men om man slår ut det på tio år, blir det inte mycket. Å andra sidan är det bara en månad per år som den används så nu blev ekvationen genast för svår om jag ska räkna ut hur mycket den egentligen är värd.
I ekonomiskt hänseende är det självklart bäst med en huggen på egen mark men ska man då även ta hänsyn till utseendet, är det lätt att avstå. Vi har visserligen säkert ett tjugotal granar att välja bland, varav minst häften växer i den branta slänten ned mot älven och resten kan misstänkas stå på annans mark, även om tomtgränsen ibland är töjbar i mina ögon.
Trots mitt elastiska ögonmått, finns det få naturgranar som duger även bland skogsägarens träd. Jag är estet när det kommer till granar. Det kan man inte tro när man ser den som står på min egenbroderade (!!!) julgransmatta just nu. Det är fel färg på bollarna också. I år vill jag inte ha röda, de ska vara kopparfärgade.
Mannen har gått och lagt sig för att vila.
 
På tal om ögon förresten, kolla här:
Morgonen efter juntans julfest vaknade jag med ett brunt och ett blått öga!
Normalt håller vi oss ganska lugna när vi träffas men just till julen, när vi kör julklappsspelet, då kan det hetta till. Någon, som säkert var ute efter mina klappar, tråcklade förmodligen till mig utan att jag märkte det, eftersom jag var fullt upptagen med att hålla koll på en ängel i glaskula som jag bara skulle ha.
Jag fick den och hon som vägrade släppa ifrån sig chokladkalendern fick den också. Värdinnan, som jagade ett tomtepar, blev besviken då äggklockan ringde, leken var slut och någon annan hade paret framför sig. Men så är det.
 
Att hon sedan, efter det att gästerna åkt, öppnade kylskåpsdörren och fann "sitt" tomtepar där med en julhälsning på en lapp, är en annan historia. Så kan leken också vara.
 
Men för att du inte ska tro att min junta är livsfarlig så måste jag erkänna att mitt, som jag innerligt hoppas, tillfälliga utseende troligtvis beror på en blodkärlsbristning. Det händer ibland att jag påminner mig själv om att jag, som sjukbidragare, inte har fått någon som helst löneförhöjning på tio år, trots att allting bara blir dyrare och dyrare och det förväntas att vi sjuka ska klara den utvecklingen, trots att vi inkomstmässigt står stilla.
Då kan det brista!
Både här och där.
Men kopparfärgade bollar ska jag ha. Det hör faktiskt till livets nödtorft.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0