saltatochkryddat

 

Nej, jag vill inte veta av någon symbolik när det gäller att där jag gått i skola, huserar nu PRO.

 

Vi hade faktiskt några ämnen på Gamla Seminariet, eller "Sem" som det bara kallades, språklektionerna hölls på Hotell Hof men vi gick egentligen på Balderskolan, alla vi på gymnasiets ekonomiska linje, språklig gren, som det hette. Det var då det. Jag tänker inte besöka Sem i egenskap av pensionär. Däremot är det en förträfflig festlokal som man kan hyra om det är en större tillställning. Då kan minnena komma tillbaka. Det var himla kul att gå i skolan ibland. Åtminstone på den nivån.

 

Värre var det på låg- och mellanstadiet. Värst var bönen.

Eftersom jag tillhörde bussåkarna, var stressen alltid kopiös när det gällde om busschauffören skulle vänta tills alla vi kommit på. Ibland var det vikarier som inte hade koll på hur många vi var och då kunde det hända att han drog iväg, trots skrikande protester från dem som hunnit med.

 

Alltså var Herren välsigne oss, som alltid avslutade skoldagen, en fasa. Vi stod upp vid bänkarna, knäppte händerna, sneglade ut genom fönstret, ställde fötterna i startläge och rabblade: Herren välsigne oss och bevare oss herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig herren vände sitt ansikte mot oss och give oss frid i guds faderns sonens och den helige andens namn amen. Vilket tog cirka åtta sekunder men vad hjälpte det när magistern läste i sin takt? Han släppte oss inte förrän han sagt "Slut för i dag" och vi svarat "Tack för i dag" men då var vi redan ute i korridoren, högg ytterkläderna, stoppade ner fötterna någotsånär i skorna och sprang för livet. Varje dag. Varenda, eviga dag, tänk dig det.

 

Grundlades inte en nolltolerans mot stress där? I grundskolan. (F´låt :-))

Och nog blev det lite fel med "give oss frid" . . .

 

Det skulle läsas bön innan vi, på rad, fick gå till matbespisningen också. I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få. Amen.

Vare sig den var välsignad eller inte så smakade leverkakan urk, vitgröten gick inte att få ner men ner skulle den. Jag kan inte minnas att vi hade någon hink där vi kunde slänga det som blev över på tallriken. Fullt logiskt eftersom vi inte fick lämna någon mat. Dessutom tvingades vi sitta kvar tills alla klasser hade ätit färdigt eftersom en gemensam bön skulle avsluta måltiden. Ljudet av stolar som skrapade mot golvet, hör jag än. Sex klasser som reste sig samtidigt. Jisses vad det lät! Och skar i öronen.

 

Men till jul hade vi kul! Då avslutades terminen med en långdans, anförd av magistern som sprang som en jagad gasell upp och ner för de många trapporna i gamla skolan. Att några barn halkade och föll, togs ingen hänsyn till. De släpades med i full fart. Vi hade ju kul, för sjutton.

Sen, som kulmen på festligheterna, följde "raketen". Magistern ledde massorna i stamp som blev högre och högre, snabbare och snabbare och till sist, när snabbheten var oss övermäktig, vrålade han som en raket, varvid vi stämde in i tjutet. Så var det slut.

Den dagen hann alla med bussen. Den dagen glömde magistern bönen. Men det gjorde ingenting för jag tror att alla vi barn som var med i långdansen, bad en tyst bön att vi skulle överleva.

 

Jo, faktiskt, jag ser det nu; det är helt logiskt att min gymnasieskola befolkas av PRO-are . . .