saltatochkryddat

Dagen efter mitt kalas, tog jag mig själv i hand och lovade mig, dyrt och heligt, att jag inte skulle baka något inom överskådlig framtid. Gissa hur lång en sån tid är? Men vad gör man när ett recpet på muffinssemlor ramlar över en. Jo, man sviker sitt löfte till sig själv!

 

Smaka på ordet: muffinssemla. Pösigt, fluffigt, mandelmassigt och gräddigt - men mindre. Eller hur?

Men om man nu inte smakar bara på ordet, utan även den färdiga produkten så kan man, det vill säga jag, klart konstatera att visst, den är god och allt det andra men någon semla är den inte. Förstås. Naturligtvis.

 

Det är nåt konstigt med Skellefteå. Här ska allt gott blandas ihop. Såg häromdagen ett konditori som hade bakat en prinsesstårta med en stor semla i mitten. Alltså... jaha.  Men värst är ju ändå den numera riksbekanta Calskroven; en calzonepizza med pommes och hamburgare, med bröd, inbakat, ett skrovmål alltså. Jag känner en som har testat. "Inte så tokigt, faktiskt". Men jesses! Det måste ha varit en centerpartist som kom på skapelsen, samma som förespråkade månggifte.

 

Förr sa man "allt på" när man handlade i en korvkiosk, eller så behövde man bara svara "schjoooo", på inandning, när grillmästaren frågade om man ville ha allt på. När det gällde en parisare (som tyvärr inte finns i äkta vara längre söderut), bestod alltet i senap, ketchup och bostongurka. Var man modern nog att beställa en hamburgare med "allt på" så fick man salt, peppar och lök. Säger man samma sak i dag hittar man väl inte igen köttfärsbiffen bland alla tillbehören och slutnotan för kalaset törs jag inte ens tänka på.

 

När jag var liten, åt man semlor enbart på fettisdagen och hade dessutom friluftsdag i skolan den dan. Det ena längtade jag efter och det andra bävade jag för. Hela Medleskolan skulle åka skidor ända bort till Klutmarksbacken och sedan åka utför, med samma skidor, den kolossalt branta och långa slalombacken. Hjälm? Men glöm det, nåt sånt ingick inte i utrustning gällande utförsåkning. Stavar, längdåkningsskidor, vantar och mössor var det som krävdes. Om vi överlevde och kom helskinnade ner, fick vi som belöning äta upp vår medtagna apelsin. Den var inte den enda som var medtagen, tro mig.

Efter pausen bar det av uppför hela den kolossalt branta och långa backen och sen över stock och sten tills vi kom till isen som täckte Skellefteälven, vilken skulle korsas. Om någon åkte före och kollade tjockleken på isen? Men glöm det, den höll ju förra året.

 

Efter en sådan dag var det skönt att komma hem till mor som bjöd på bruna bönor och fläsk som belöning, och semla med varm mjölk till efterrätt så att dagen fick en härlig avslutning. Förutom en gång, när lilla mor hade glömt att det var fettisdag och bjöd på stekt strömming i stället. Det misstaget gjorde hon aldrig om. Jag lovar.