saltatochkryddat

Jag säger bara ecklesiastikminister. Inte för att det finns någon sådan, utan bara för att jag minns att det har funnits och att det var läckert att säga.

 

När jag var barn, var jag bekant med Sveriges ministrar. Nu, när jag börjar bli vuxen, kan jag bara namnen på en bråkdel av dem. Det kan finnas många anledningar till varför det är så, men jag tror att det kan ha att göra med att vi bara hade en enda kanal på TV-n när jag var liten så nöjesutbudet var starkt begränsat. Plus att antalet ministrar har ökat rejält.

 

Jag kände Gunnar Lange, han som sa saker jag inte begrep men han sa dem genom en mun som var, ja, jag vill väl inte säga gigantisk men om han hade använt läppglans, hade det gått åt litervis. Handelsminister var han och det innebar att han var satt att hjälpa moster Ingrid, som hade lanthandel.

En statsminister var en som satt nedsjunken i en fåtölj hos Hyland, lyfte på glasögonen var och varannan minut, pratade konstigt och berättade roliga historier som han själv fnissade åt. Det var en mysgubbe. Det var alltså innan Palme blev statsminister.

Gunnar Sträng var jag lite rädd för. Kanske som en följd av hans efternamn, kombinerat med en bister uppsyn. Men klok var han, det sa pappa och morbror John.

 

Nu, när jag har en massa kanaler att välja bland, har jag tappat kontakten med ministrarna. De bor inte i mitt vardagsrum längre, som de gjorde förr. De heter inte heller längre som förr. Deras namn inger ingen respekt. Det är mer som en naturskildring. Om jag fick bestämma, skulle psalmen "Vår gud är oss en väldig Borg" plockas bort. Den känns som ren och skär indoktrinering.

 

Talesättet "Mitt hem är min Borg", skulle jag aldrig heller brodera på en bonad. Nu broderar jag ju inte någonting alls så den risken är obefintlig.

När Ask och Ek fäller sina Lööf, kan vi säga att "vi har just ingen sommar Hatt". Däremot misstänker jag att en Hatt kan komma att fälla Lööf.

 

Skogsägarna i de norrländska kustlänen tycker att renarna förstör deras marker och vill stoppa dem från att vistas där men då säger samerna: Nej, allt du ser är Reinfeldt!

 

Vad jag egentligen är ute efter att få säga, är att min respekt för politiker och andra makthavare har sjunkit betydligt sedan jag var barn. Så gott som dagliga rapporter om förehavanden gällande maktens människor som visar på en nollrespekt för vanliga människor, gör att min tro på det genuina i det som kallas ärlighet och sanning numera är minimal.

 

Jag vänder mig till mina barnbarn när jag vill ha ett ärligt svar. Även om de svaren ibland tenderar att vara brutalt ärliga . . .