Förlåt, Lill-Babs, jag hade fel . . .

Jodie Foster är lesbisk!! Helena Ekholm är gravid!!
Men herregud, Aftonbladet och Expressen, kom med en nyhet någon gång!
 
Det här med kändisar är intressant på många sätt. De blir liksom mer än en människa. Vars och ens egendom samtidigt som vi vanliga knappt vågar närma oss stjärnorna. Vi beundrar och föraktar med samma glöd. Men om jag någon gång har känt förakt för den folkliga, sitta-i-knät, svettiga Lill-Babs, har det nu gått över i beundran för människan Barbro Svensson.
 
Jodå, jag ser, med stort nöje, Stjärnorna på slottet på TV. Jag älskar när mina förutfattade meningar kommer på skam. Som Lill-Babs till exempel. Den där flåshurtiga, flirtiga, ryckiga sångerskan som levde mer på sin personlighet än sin sångförmåga. Hon var ju bara för mycket. Tyckte jag tidigare. Nu har jag sett bitar av privatpersonen och henne tycker jag om. Kanske är det en och samma?
 
Lill-Babs fyller 75 år i år. Hon är jättesöt, klär sig varken ungdomligt eller tantigt, utan i en stil som passar henne, har håret i ett rufs, som hon är klädd i. Hon har rynkor kring ögon och mun men glittret i ögonen och skrattet från munnen är en ung själs. Tårarna är en erfaren kvinnas, som har haft ett mångfasetterat liv. Tårar av sorg, rörelse, minnen och glädje. Hon är inte längre en tuff brud i lyxförpackning men en avundsvärt välbevarad tjej i - möjligen - en och annan ansiktsinpackning.
 
En annan häftig donna är 94-åringen som blev bjuden på nyårsfest hos "några ungdomar i 75-80-årsåldern" och som tyckte det var lite trist att de inte orkade festa längre än till klockan ett. På natten. Hon är dock ingen kändis, bara en vanlig, ovanlig människa.
 
Det här med ålder tycker jag att vi ska avskaffa. Man blir så lätt deprimerad och ångestfylld när man tänker på det som har passerat och det som är kvar, även om nu ingen direkt vet hur mycket som är kvar. Jag har väl tidigare nämnt min granne, Axel, som, när han var dryga åttio, satt och filosoferade och sa "man vait ju aller, man kanske bara ha kvar en tei-femtarn år deill". Han var en skön snubbe.
 
Det slog mig häromdagen att lillgrodan, den första bäbis jag höll i  min famn, den fem veckor för tidigt födda, pyttelilla varelsen till systerdotter, hon fyller fyrtio i år. Det kan ju inte vara möjligt. Hon är ju fortfarande minst i familjen. Åtminstone i sin egen, där båda barnen har växt henne över huvudet.
 
Okej, hon får fylla fyrtio men där går gränsen! Sedan slutar vi räkna. Vi arbetar så länge vi vill eller orkar, vaddå vi är ju myndiga och får bestämma själva, eller hur? Det kanske blir kaos i samhällsekonomin men om vi röstar fram Robin Hood som ekonomiansvarig, löser det sig nog efter ett tag. När han tar i med hårdhandskarna är det många saftiga riksdagspensioner och företagsbonusar som ryker, var så säker. Men då kanske vi får människor som brinner för och är ärliga i sitt engagemang i stället för att se pengarna som den stora drivkraften. Då kanske vi får politiker som bryr sig om medmänniskor i alla läger.
När Robin Hood och Lill-Babs kommer till makten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0