saltatochkryddat

Det finns många experter här i världen. Välutbildade, välbetalda, väl ansedda.

Jag är också expert inom mitt område men jag jobbar helt ideellt. Ingen kan komma och säga att jag har fel eller överbevisa mig. Inte som de andra experterna som motsäger varann var och varannan dag. Eller samma dag. Som Boork och Wikegård.

 Mitt område är leenden. Och mitt forskningsunderlag är känslor.

 En människas leende avgör om hon eller han är en människa för mig. Jodå, så är det.

Jag kan bli helt förälskad i ett leende medan jag kan förhålla mig på ett strikt vänskapligt plan till den fysiska person som har det leendet på sina läppar. Dock får jag ett behov av att se just det leendet ofta för att må gott.

I tonåren hade jag en pojkvän som, turligt nog, inte var någon gladiolus direkt. Det passade bra för han hade inget lockande leende. När han log, drogs mungiporna nedåt. Inte särskilt smittande. Så jag försökte vara tråkig för det mesta. Men jag varken kunde eller ville vara det när hans – och min – kompis var i närheten. Han hade det mest gudomliga leendet av alla. Jag tror att det är han som har satt mallen. Ibland kan jag se någon på TV som ler som han och då är jag fast! Tyvärr är det bara minnet av hans leende jag har kvar men det sitter fastpräntat på min näthinna.

”Nej, den där får inte vinna”, kan jag säga när en italienare kommer nerför backen på bästa tid.

”Varför inte då”, frågar mannen, ”du har väl inget emot italienare?”

”Det är inte det, han har bara fel leende” säger jag utan att skämmas.

Om, exempelvis, Cristiano Ronaldo ler med sina bländvita, jämna tänder så är jag glad för hans skull att han har nåt att le för men inte rör det mitt hjärta ett dugg. När Jens Byggmark ler sitt sneda leende, då blir jag lite kär. Bonde-Klas leende gör mig varm om hjärtat och framkallar moderskänslor. Anna Haag och hennes sambo Emil Jönsson måste ju vara varje tandreglerares mardröm – men vilka leenden! Gusis, vad jag tycker om dem. I vanliga fall har jag svårt för vissa typer av människor, typ stöddiga, men när till exempel en sån som Zlatan ler sitt stora leende och det dessutom glittrar i hans ögon, då är jag beredd att förlåta allt. Inte Lassgård.

Ett smajl behöver inte vara "perfekt" för att tilltala mig. Jag säger bara Oscar Möller. Han har nog världens charmigaste gluggleende. Eller mästarnas mästare, Jonte Hedström! Jag bara faller som en sten när hans mungipor stannar vid öronen, som i hans fall tjänar som farthinder. Inga bländvita, superjämna tänder där inte. Om ens några. Men jag är såld.

Nu kommer jag till det knepiga. Mannen snusar. Naturligtvis vill jag att han ska sluta med det, eftersom det är farligt för hälsan – MEN – när han har en snus under läppen, ler och tittar på mig då är han bara så OJ!!! Kan jag tänka mig att vara utan den synen? Kan jag be honom prova att lägga en bomullstuss under läppen och se om det ger samma effekt? Äsch, förresten, sådana är ju smaklösa. I dubbel bemärkelse. Jag kanske kan tipsa honom om att göra som min son gjorde när han slutade snusa; han stoppade in lösviktste under läppen i stället. Och jag älskar ju te!

Jag skulle kunna göra en expertlista med namn på folk som har attraktiva leenden och på sådana som inte har det. Men jag är rädd för att människor, av rädsla för att komma på fel lista, skulle sluta le mot mig och då skulle jag missa massor med smittande, glada, fina, goa, sexiga, härliga, sensuella, busiga, spontana leenden. Det är inte när du ler mot dig själv i spegeln som du ser ditt rätta leende. Det är när du ler mot mig. Som jag ser det.