saltatochkryddat

Ett lätt snöfall gnistrar i solens strålar mot björkens kala grenar. Poesi? Nä, det är gult och svart!

 

I dag börjas det. Nu kör vi! Hela stan är svart/gul. Själv ska jag måla varannan fingernagel svart och varannan gul, ikläda mig min AIK-tröja och gå ut bland oss andra. Nu är det nämligen VI och OSS. AIK får vara AIK utan inblandning från Solna AIKIF. Nu finns bara ett AIK och det är VI!!!!

 

Det sociala livet kommer att vara kraftigt inskränkt under veckor framöver. Man följer ju inte "bara" AIKs matcher, utan även de andra slutspelslagens. Plus Timrås kamp i kvalet, givetvis. Crippe, Jonte och Hagos finns i våra hjärtan så till den milda grad att VI har lånat ut VÅR egen Rasmus Edström till dem. Snacka om kärlek.

 

Jag är nervös. För mycket tal om guld gör mig orolig. Jag vet ju bara att mitt eget har försvunnit, det som jag tog för givet att jag hade i min ägo. Man får aldrig ta någonting för givet. Men om VI klarar guldet, om VI är så fruktansvärt bra, då tror jag nog att mina smycken också dyker upp.

 

Och nu till något helt annat. (Föga förvånanade eftersom jag har svårt att koncentrera mig någon längre stund these days).

 

Antagligen är TV-programmet Fråga Doktorn ett väldigt informativt och bra program men jag brukar undvika att se det, eftersom jag drar på mig så många sjukdomar de gånger jag kollar. Men, häromdagen, lockade en mycket verbal, intelligent och härlig ung man mig att se. Han ville att sjukdomen Aspergers syndrom skulle få komma fram i ljuset mer, att vi "normala" skulle få kännedom om vad sjukdomen innebär. Men åh, så han förklarade! Jag både skrattade och grät åt hans beskrivningar, något han säkert ville att vi skulle göra. Kunskap ger förståelse. Att, exempelvis, ett så vanligt uttryck som "Vi ses sen", är helt omöjligt för en person som han att förstå. "Sen" finns inte, det måste vara konkreta besked. Men även om man är konkret och säger "jag hör av mig i februari" men ringer den andra mars, då har hans värld rasat, han kan inte hantera det.

 

Han sa så mycket klokt och intressant. Men när han berättade att han tidigare hade haft ett mycket överdrivet intresse för utryckningsfordon, kände jag en blick från sidan.

- Ja, men, sa jag utan att ha fått någon fråga, han sa ju ett "överdrivet intresse".

- Jo, just ja, svarade blicken från sidan, och det kan man ju inte kalla det om man springer ut på balkongen och vinkar åt kompisarna i 112:s helikopter varje gång den flyger över hustaket? Eller att man står vid sidan av en sjukbädd medan ambulanspersonalen gör undersökningar och hummar "ni gör helt rätt, kollar alla parametrar, precis om i 112 - på liv och död".

- Äsch, lägg av, nu överdriver du, fnös jag, aningen generat.

- Jag? Det är inte jag som kan allas namn på räddningspersonal från Ystad i söder till Strömsund i norr. Och som saknar polis Magnus skratt. Jag förstår nog varför du vill fara på semester till Gävle i sommar.

- Ja och då ska jag köra! Och köra för fort! Då kanske polisen kommer . . .  .

 

Nu vill jag bara säga till dig, underbara kloka unga man, att vara intresserad av utryckningsfordon är inte alls konstigt. Där är vi helt lika, du och jag. Det är helt normalt.