saltatochkryddat

Ska jag skriva något om Melodifestivalen? Ja, det ska jag. Jag såg den ju, i min ensamhet, trots att den gick samtidigt som Barcelonas match! Men jag tjuvkikade lite då och då på fotbollen och konstaterade att laget hade, återigen, haft en gruppklippning!

 

De anlitar antagligen nån gammgubbe som snaggar dem alla till samma frisyrer. Fult! Visst borde de ha råd att ha egna frisörer? Men de kanske inte har tid.

Nå, de vann i alla fall och det borde ju vara huvudsaken . . .

 

Tillbaka till Mellon då. Jag hade faktiskt inte hört alla bidragen tidigare. Gubbgänget upplevdes ju live här på Arenan och då och då från klockradion vid 5.30-tiden på morgnarna. Således inte mina favoriter. Men Mats Ronander har ett jättehärligt leende.

Jag föll handlöst för Louise Hoffstens låt. Jag gillade Röjar-Ralfs röst. Jag led med David Lindgren, som jag anser ska hålla sig till att vara den gudabenådade a-r-t-i-s-t han är på världens musikalscener. Yohito? Den låten har jag hört förr men jag gillar killen. Så, faktiskt, Robin var vinnaren även hos mig. För Eurovision Song Contest, alltså. Här hemma, i bilen och i stugan kommer definitivt Louise Hoffsten att regera.

Sean Banan? Då kollade jag hur det gick för Barca.

 

Just nu har jag annars en tidigBeatlesepokshunger. Då mättas alla sinnen hos mig.

 

I går försökte jag också att hålla jämna steg med mitt nioåriga barnbarn - via sms! Vi chattade en lång stund, eftersom han är i fjällstugan och har haft 40 graders feber sedan i onsdags. Men snabba fingrar har han och snabb i tanken är han ändå. Om han inte fick svar från mig inom femton sekunder kom det ett "Halå????". En gång, när jag skrev ett långt svar som säkert tog upp till en halvminut, plingade ett "Jag dör av väntan" fram . . . Men det bästa, det bästaste bästa, var när han skrev "Men mormor" följt av en glad gubbe. Då visste jag att han satt med ett leende och skakade på huvudet.

 

Mio försökte också vara överseende med min trögtänkthet när han fick några Tom- och Jerrykex att dela med Arwen, storasyster.

- Får jag tre tallrikar då, sa han med den pondus som bara han har.

- Tre?? sa jag. Men visst räcker det med två små skålar?

- Nej, då blir det inte lika, hävdade han tvärsäkert.

- Men ni är ju bara två, du och Arwen, då behövs det väl ändå bara två skålar också?

- Får jag två då!

Nu var han less att diskutera med någon som inte begrep. Han la tre kex i den ena skålen och cirka tjugofem i den andra.

- Men hallå, protesterade jag, det där blev väl inte rättvist?

Då log han finurligt och flyttade över några kex till, som jag förmodade, Arwens skål.

Jag undrar hur han hade tänkt dela upp dem på tre?

Eller var det som med marängerna? Arwen kunde tyvärr inte få några, sa han, för då skulle det inte räcka till Alfred. Som befann sig fyrtio mil därifrån.

Ibland hänger jag inte med.