saltatochkryddat

Jag vill verkligen ha en pingvin!

 

Nej, inte en levande men en i naturlig storlek, tillverkad av ett hållbart material. Jag gillar pingviner, de har en sån personlighet - och humor. Åtminstone tror jag det efter att ha sett dem i mängder av TV-program men även på olika djurparker. I Norge, för en massa år sedan, blev jag tokförälskad. Där fanns pingviner, mindre än den vanliga storleken, och med häftig punkfrisyr. De vaggade omkring och såg ut som om de ägde världen men samtidigt bar på en hemlighet av det mer spektakulära slaget. Hur tuffa som helst gick de bara där och myste.

 

Jag såg en pingvin i ett skyltfönster för några veckor sedan, i en sportaffär som var tillfälligt stängd på grund av ägarbyte. Där stod den, i ensamt majestät, kvarglömd men stolt. Oj, vad jag ångrar att jag inte gjorde någon ansträngning för att kunna få köpa den.

 

Tro inte att jag är omedveten om att mina önskningar ibland, oftast, ses som underliga i andras ögon men det struntar jag högaktningsfullt i. När jag, efter skilsmässan, flyttade till en lägenhet utan balkong, ville jag ha en farstubro i vardagsrummet. Bara för att kunna sitta där och dricka kaffe. Det är väl inget konstigt med det.

 

När jag var liten ville jag ha "glittrande grönt hår". Och? Jag var ju bara tidigt ute som trendsättare.

 

Jag har också velat ha en svettglänsande svart häst som jag skulle dundra fram på genom nätterna, med mitt hår och min cape fladdrande för vinden. Det var förr det. Nu inser jag att det är kört. För det första är jag rädd för hästar, för det andra är jag mörkrädd och för det tredje fladdrar inte mitt hår för vinden. Det ställer sig i givakt när det blåser. Och capen - den svarta med indianmönster - är ersatt med en praktisk jacka av tantmodell. Nej, DAMmodell, ska det vara. Fast det är nästan lika illa om man jämför med mina drömmars cape.

 

Nu är det tyvärr så att ingen av ovanstående önskningar har slagit in. Än. Men jag ger inte upp om pingvinen. Man ska ha drömmar och önskningar, sa alltid mor. "När man slutar planera, då har man slutat leva", hävdade hon. Hon var en klok kvinna. Men hon lät mig aldrig färga håret glittrande grönt.