saltatochkryddat

Nu när den alpina säsongen är slut, är det väl kanske på sin plats att jag avslöjar mitt förhållande till Stig Strand.

Det är nämligen så att han finns i mitt huvud. Inte han kanske, men hans röst. Så här är det:

 

Det hände sig vid den tiden då jag jobbade på Norran och skrev reportage om människor som antingen var intressanta eller gjorde intressanta saker. I mitt tycke gjorde jag ett avsteg från den inriktningen när jag bestämde mig för att skriva om Lorentz. Som jag såg det var han knasig. Helvrickad. Han skulle förverkliga sin dröm! Alltså, att någon kan ha som sin livsdröm att bo alldeles ensam i en liten stuga långt uppe i fjällen i flera månader, det övergick mitt förstånd. Helt ensam var han förstås inte, han hade ju sina bästisar med sig, ett tvåsiffrigt antal draghundar och en liten batteriradio. Det är klart att man blev nyfiken på karln.

 

Fotograf Roine och jag drog iväg på en fyrtiomilaresa. Vi hade fått oss varsitt rum bokat på Wärdshuset i Hemavan, vars ägare då hette Stig Strand. Jodå, den Stig Stranden.

 

Innan vi nådde den destinationen, skulle vi tillbringa en hel dag med The Man och hans hundar och se vilket liv de levde - och förde! För om Lorentz inte var speciellt beroende av sällskap, blev de sibiriska vovvarna desto gladare då vi kom. Eller upphetsade. Eller vad som helst som kan frambringa ett ylande och tjoande som måste ha hörts miltals bort. De låg i varsin grop i snön, som de hade inrett efter eget tycke och smak, men när de anade vår ankomst snodde de sig om varann i alla möjliga riktningar så att linorna såg ut som rastaflätor.

 

Vi fick prova på att köra hundsläde och att försöka få de uppspelta fyrfotingarna att stanna och stå still. Vi fick en inblick i deras liv tillsammans med husse. Vi blev imponerade men inte avundsjuka.

 

Efter att till slut ha intagit en middag i civiliserade trakter, checkade vi in på Wärdshuset. Inte såg jag till någon Stig Strand. Däremot en stor bok med tredimensionella bilder! Vilken utmaning. Jag vet inte om fotografer har speciella ögon men för Roine var det inga svårigheter att se motiven på bilderna, medan jag, enligt instruktionerna, satte bilden så nära näsan jag kunde komma och flyttade sedan sakta bilden längre och längre bort, tills motivet uppenbarade sig. Eller skulle uppenbara sig. Fasen så irriterande att inte klara av det! Ännu mer irriterande att ha en fotograf bredvid sig som storskrattade. Åt min oförmåga.

 

Nähä, nu blev det här långt. Så om mitt förhållande till Stickan, skriver jag i morron. Som sagt, den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.