saltatochkryddat

Obs! Om du inte har läst del 1, bör du göra det, för att få ett sammanhang, innan du läser detta!

 

Jag kunde inte slita mig från boken med 3D-bilderna, så jag lånade med mig den upp på mitt rum. Efter en stund med fruktansvärd koncentration och annalkande huvudvärk och skelögdhet från min sida, tröttnade min kompis på att umgås med mig och sa att han skulle gå ner till receptionen och få sig en kaffe. Jag viftade bort honom med vinkhanden och körde boken mot näsan igen.

 

Min tidsuppfattning försvann helt men det hade förmodligen gått en bra stund innan Roine knackade på min dörr, stack in huvudet och sa godnatt.

- Mmmmm, gonatt, svarade jag oengagerat men skärpte till mig (vi skulle ju ändå jobba ihop dagen därpå också) och frågade: Fick du nåt kaffe?

- Jodå, svarade Roine, Stig Strand bryggde en kanna enkom till mig så vi satt och pratade en stund och drack några koppar.

NU bröts min isolering!

- VA?? ÄR HAN HÄR???

- Ja, åtminstone var han det när jag gick upp, log den illvillige saken.

- Men varför har du inte hämtat mig?? halvskrek jag.

- Du sa ju att du inte ville ha nåt kaffe, svarade han stött.

 

Två saker man inte ska göra när man ska springa nerför en blanksliten, gammal trätrappa är, dels, inte ha bråttom, dels inte ha tjocksockar på sig. Jag hade både ock.

 

När fötterna slog undan och jag landade på svanskotan med en duns, hörde jag:

- För dom som startar sent, kan det bli schlagit i branten . . .

 

Jag såg honom inte för med skammens rodnad på mina kinder var jag uppe i mitt rum på två röda sekunder. Men jag hörde hans röst.

Det gör jag fortfarande.

 

När jag stiger upp på morgonen, hör jag: Starten är väldigt viktig.

Tar jag ut en plåt med brända kakor ur ugnen, hör jag : Miss där.

Fållar jag upp ett par byxor på symaskinen, hör jag: Det gäller att hålla linjen.

Försöker jag fixa håret, hör jag: Se upp där i hårnålskurvan!

Tar jag igen mig, hör jag: Sitter för mycket på baken.

Kör jag bil, i mitt tycke fort som en galning, hör jag: Typiskt säkerhetsåk.

 

Den är med hela tiden. Rösten. Men jag inser att det kunde ha varit värre. Tänk om jag hade fått Kalle Grenemark i skallen! Varje gång jag hade shoppat något, skulle han skrika: NEEEEJ!! Det DÄR hade du verkligen inte råd med.

 

Stig är snäll. Åtminstone för det mesta. Det elakaste han kan säga är, när jag ser mig i spegeln: Det där ser inte bra ut. Och - han är ju expert.