Det finns surrande och det finns surr

Ja, det var det det.
I lördags kom det förhatliga surrandet. Inte ens en torr och regnfri period lyckades förhindra att mygglarverna kläcktes och kom ut som en blodtörstig, frustande armé.
När Anton och Hanna kom på besök var det som om startskottet gick. Kanske kände de lukten av ett norrländskt blod med inslag av storstadsdito. Det kanske är årets innedrink för odjuren. Men lugn, lugn, syster och svåger, ert blod är nog tillräckligt förå(l)drat för att de ska vara sugna på er. Det är bara att komma!
 
Tur att vi har fåglar på taket, i hängrännorna, i holkarna och överallt. Varsågoda och ät! För varje mygga ni tar, skänker jag en tacksamhetens tanke. Räcker det? Om inte, säg till så gör vi en ny deal.
 
I går, söndag, var det dock ett annat, älskat, surr som gällde. Fyra vuxna barn och fyra ovuxna. Föräldrarna till de små hade en sån där dag när gliringarna flög runt huvudena, ackompanjerade av skratt och andra glädjeyttringar. Att två syskon verbalt hoppar på varann, är väl inte ovanligt men att syskonens respektive också slänger påhopp kors och tvärs, kryddade med en stor dos gillande, är bara så underbart. Då slipper man själv vara måltavla, vilket är skönt och avkopplande emellanåt.
 
När de fyra yngsta hade ätit klart, släpptes de lös till en egen värld där fantasin regerade. Alfred kom in och hade både en spade och en kratta nedstoppade baktill på sin t-shirt. Vi fick bara morrande till svar när vi undrade om det var bekvämt men han såg inte ett dugg missbelåten ut.
Den information vi lyckades tillskansa oss, tydde på att vi inte behövde vara oroliga på något sätt. Arwen hade tydligen tilldelats den viktiga rollen som återupplivare . . .
 
Basen för deras verksamhet var hammocken. Därifrån utgick det mesta. Och, för Gideons del, handlade det oftast om att i fas nummer ett bege sig till vattentunnan. Tänk så mycket man kan behöva vatten till. Och helst vatten som stänker. Men han får tacka sin vapendragare, Mio, för att han inte förblev inlåst i lillstugan dit han dragit sig tillbaka efter ett misslyckat vattenanfall i motvind. Man lämnar inte en krigare i nöd så Mio tog en pall och pratade med Gidde genom fönstret innan han fick tillåtelse att hämta hjälp utanför zonen.
 
Godispåsarna som de hade fått, öppnades inte förrän det var dags att åka hem. Det var nog det bästa betyg en eftermiddag i stugan utan TV, video och dator kunde få.
 
Och, som ren kuriosa och som jag nämnde i min förra blogg så lämnade ett av barnbarnen visst matbordet tvärt för att jaga en insekt och Annie satt visst med knäna uppdragna till hakan på sin stol vid matbordet. Jag sa ingenting. Om det, alltså. Jag bara njöt. Av surret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0