saltatochkryddat

Okej, jag kanske gör nånting fult nu när jag går till attack mot nånting fint men jag tyar inte mer, Karl-Oskar.

 

Alla tycker väl att Björn Afzelius sång "Du är det finaste jag vet" är helt fantastisk, eller hur? Så även jag. Att vara den finaste för någon, är en känsla av lycka. Eller var, kanske jag ska säga. Nu är det mesta "fint" och "finast". Det har gått inflation i ordet, vilket innebär att det inte längre läggs någon vikt vid det.

 

Det får vara nån måtta med komplimangerna!

 

Allting kan inte vara finast, bäst, vackrast, godast, underbarast. Om jag säger "finaste du" till någon, vad innebär det? Egentligen? Inte mer än att du är en i mängden av en massa fina människor jag känner. Ta inte åt dig ordet på allvar, du ska veta att det slängs hit och dit, till höger och vänster, till kreti och pleti. Det ingår i ett bloggspråk, ett trendsättande, normgivande sätt att uttrycka sig, vilket följaktligen sprider sig till var och varannan och helt plötsligt är ursprungsbetydelsen ersatt med ett modeord.

 

Jag kan vara bra för någon men jag kan inte vara bäst för någon tillsammans med en massa andra. Jag kan äta en god middag varje dag men jag kan inte äta godaste middagen varje dag.

 

Jag tycker inte om när man rutinmässigt slösar med komplimanger så att de urlakas och förlorar sin betydelse. Vi svenskar har ju rykte om oss att inte kunna ta emot komplimanger, vi slår generat ifrån oss och försöker övertyga givaren om att han eller hon har fel. Den här nya trenden är kanske en väg till att förändra vårt förhållningssätt. Den lär oss helt enkelt att nonchalera beröm, det är ju ändå bara nåt som alla säger.

 

Och nej, jag tror inte alls att vi får ett bättre klimat människor emellan om vi tar till oss ett "finaste" språk. Vi glömmer att någonstans långt där inne i hjärtetrakten, finns en ursprunglig betydelse av orden och behandlar dem i stället som nåt man "bara säger".

- Hej finaste! Hur är det? Bara bäst som vanligt? Härligt. Vi får höras nån gång. Tjing!

 

Men när en av mina vänner, helt plötsligt och utan förvarning, lyser upp i ett stort leende och tjoar: Lavv jo! då vet jag att hon menar det. För det syns i hennes ögon. Och hon säger det inte jämt och ständigt.

 

I den här bloggen säger jag min mening, även om några blir trampade på tårna. Det är fritt fram att trampa tillbaka, så länge du inte har stilettklackar eller fotbollsskor med dobbar . . .