Tänk om det blir störtregn när jag ska flyga

En åker till Prag, en annan till Kreta och en tredje till Stockholm. Inom en och samma vecka.
 
Vår tjejträff i går handlade mycket om att störta. En är störtkär, en annan hade blivit störtförbannad och en tredje har störtat utför en trappa. Ändå var det en störtning som inte hade skett, som upptog största tiden. Om man nu inte gillar att flyga, varför sätter man sig då i ett flygplan? Jo, för att komma någonstans. Om man nu gillar att vara hemma, varför beger man sig då någon annanstans? Jo, för att uppleva saker, koppla av och träffa människor. Trots att man riskerar att störta.
 
Är det nu dessutom så att säkerhetspersonalen på Arlanda börjar strejka på måndag, som det varslats om, då vete rackarn . . . Då kan det ju finnas både bomber, saxar och spritflaskor i planen. Shampo, surströmming, nagelfilar. Ingen går säker!
Men vad har vi för alternativ? Annat än att stanna hemma? Tåg? Hahaha... Bil? Till Kreta? Buss? Sitta rätt upp och ner i en evighet? Nej, ska man komma sig någonstans, får det lov att bli flyget. Med risk för att störta.
 
Egentligen resonerar jag mot mig själv, vilket inte på något sätt är ovanligt. Varför är jag rädd för att flyga när jag ändå är övertygad om att varje person har en utmätt tid att finnas här på jorden?
 
Tuggummi, nässpray och korsord. Plus en kopp kaffe och en macka. Då har man att göra ända till Stockholm. För det är då det logiska tänkandet måste ta över rädslan. Väskan, som placerats under framförvarande stol, ska plockas upp med hjälp av gymnastiserande fötter, eftersom korsordspennan finns där. Innan lilla bordet på framförvarande stolsrygg får fällas ner, ska tuggummit tuggas i hög hastighet och säkerhetsföreskrifterna studeras noggrant. Efter det ska korsordet försöka få plats på det nu utfällda bordet. Samtidigt ska man hålla ögonen på serveringsvagnen så att man inte missar den. Då kommer en kopp och ett plastinbakat tilltugg och jag, som vill ha mjölk till, får en minipyramid som ska trängas med plastinbakad sked och servett.
 
När allt är uppätet och urdrucket, försöker man trava skräpet så effektivt som möjligt på varann, så att man kan återuppta korsordslösandet, vilket inte går för då kommer man på att man absolut måste få upp väskan igen så att man kan ladda med ett nytt tuggummi inför den kommande landningen. Plus några extrapuffar nässpray.
Nu är bordet utfällt, fyllt med grejer och man får upp väskan halvvägs med hjälp av fötterna. Då måste armarna försöka att komma sig under bordet för att möta fötterna som fått mjölksyra av att vistas två decimeter ovanför golvet under en lång tid, klämmande en väska mellan sig.
 
Precis när händerna och fötterna får kontakt, kommer flygvärdinnan med skräpvagnen och man får släppa det man har för händer för att lämna över en massa plast till henne. Nu är desperationen, och landningen, nära, benen krampar och man dyker ner, slår huvudet i bordet, svär, fäller upp bordet och hämtar äntligen upp väskan, tuggummit och sprayen samt lägger tillbaka pennan för nu finns ingen tid för annat än att sitta som en spik, tugga frenetiskt och lyssna efter landningsställen så att de verkligen fälls ut. Man är slut.
 
- Men varför passar du inte på att sova när du flyger, frågar någon. Det är, i särklass, den absolut dummaste fråga jag någonsin fått.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0