saltatochkryddat

I dag fyller min älsklingsprinsessa sju år. I morgon fyller min älsklingsspindelman fyra år. Hips vips, bara, så blir de stora.

Det är gott att ha barnbarn men det gör ont att föda dem. För det gör man ju liksom.

 

När Gideon skulle födas, för snart tio år sen, hade jag bett min dotter och måg att inte tala om för mig när det var dags att åka in till BB. Ren och skär egoism från min sida. Men en kväll ringde det på dörren och en blek och något vimsig måg kom in med Kia, hunden, och bad att vi skulle ta hand om henne för nu var det dags! Tack för den vetskapen! Och för den sömnlösa natten med värkar ut genom öronen.

 

I april, ett och ett halv år senare, hade jag redan insett det omöjliga i att inte vara medveten om att det skulle födas igen. Vi skulle ju naturligtvis ta hand om storebror under tiden, vilket var min räddning undan födslovåndor på respektfullt avstånd. Jag hade någon som distraherade mig. En liten, liten storebror till Alfred, en lillebror som visade sig inte vara hälften så intressant som rullstolen i korridoren på sjukhuset. Men för mig var han ett under. Ett till.

 

Så för sju år sedan ringde min son och sa att de hade åkt in till BB - i Umeå!! Självklart, eftersom de bodde där då men hur långt borta kändes inte det? Våndornas vånda. Men när han, efter en evighet, ringde igen och sa att de hade fått en dotter, då grät jag. En flicka! En rosa klänningsflicka!  Jag var så lycklig att jag glömde kameran i bilen när vi kört de långa fjorton milen och fått en parkeringsplats flera kilometer från lasarettet. Bland de första orden min lillprinsessa fick höra från sin farmor var en svordom. Förlåt, Arwen.

 

För fyra år sedan, när Mio föddes, hann jag liksom inte riktigt med. Nu hade de lyckligtvis flyttat hem till Skellefteå igen så vi träffade honom i magen på dagen och i en säng på kvällen. Det blev nästan overkligt. Och mamma Lina såg ut som hon bara hade varit ute på en promenad och gått ner en sju-åtta kilo under tiden. Men lyckan i storasysters ögon när pappa ringde och bad att få tala med Arwen på en gång och hon fick veta, först av alla, att hon hade fått en lillebror, den glömmer jag aldrig.

 

När det sedan var dags för bonusbarnbarn nummer ett, då kunde jag slappna av. Nu var det äntligen dags för en farfar att få känna av födslovärkar. För, jag citerar den vise mannen Lorentzio, "så vis är naturen inrättad".